Om Uterus Unique

När jag var 25 år opererades min livmoder bort på grund av cancer. Jag trodde att jag skulle dö. Inte på grund av cancern utan av smärtan att jag aldrig skulle kunna bli mamma. Att bära och föda ett eget biologiskt barn.

En vårdag sju år senare befann jag mig på professor Mats Brännströms kontor på Sahlgrenska Universtitetssjukhus. Forskningen som Mats bedrivit under nära 10 års tid var banbrytande och på många håll ifrågasatt. Att transplantera en livmoder från en kvinna till en annan för att denna ska kunna bli gravid. Ett försök hade gjorts tidigare i världen – som misslyckats. Då togs livmodern från en död donator. Mats Brännströms forskning koncentrerades istället på levande donatorer, där livmodern skulle kunna doneras från en mamma eller syster.

Tio kvinnor var godkända för studien – jag var en av fyra som stod startklara. Mats frågade om jag kunde tänka mig att vara först ut. Mod hade inget med det att göra. Kvällen inför operationen när jag frenetiskt skrubbade mig med desinficeringsmedel grät jag hysteriskt. Av ren och skär rädsla.

Det här var obruten mark. Likt en astronaut som sätts iland på månen, visste jag inte vad som väntade mig. Att säga nej fanns dock aldrig på kartan. Den här chansen skulle jag aldrig få igen.

Den 15 september 2012 opererades vi. Jag och min mamma. ”Tack för att du gör det här, vi ses sen” viskade jag till henne innan hon rullades iväg. Det jag egentligen tänkte var ”måtte det inte hände henne någonting”. Operationerna tog 15 timmar. När jag vaknade upp satt min mammas livmoder inuti mig, lika självklar som min egen en gång varit. Livmodern jag själv legat i och förlöstes ur skulle förhoppningsvis bli hem åt mitt barn.

Från år av ofrivillig barnlöshet var jag med ens som andra kvinnor igen – jag hade en möjlighet att bli gravid. Likt andra transplanterade patienter fick jag mediciner som reglerade immunförsvaret för att kroppen inte skulle stöta ifrån sig det nya organet. Skillnaden var dock att det här skulle inte bli ett livslångt tillstånd. Efter ett år av regelbundna kontroller påbörjades försök med insättningar av nedfrysta embryon. Först tre försök – ingenting. På det fjärde var han plötsligt där, en liten prick på ultraljudet. Vår underbara pojke.

2017 fick vi även en dotter, lika ljuv som sin bror. Två barn. Två helt otroliga lyckorus. Drömmen blev sann. Jag blev en mamma. I samband med dotterns förlossning togs livmodern bort igen. Inga fler mediciner. Inga fler kontroller. Bara en helt vanlig familj.

En vacker dag ska jag berätta för mina barn. Berättelsen om hur de kom till och hur hett efterlängtade de var. Om alla som arbetat oförtröttligt för att deras mamma skulle kunna bli förälder. Om den unika operationen som gjorde allting möjligt och en livmoder som knöt ihop tre generationer – Uterus Unique.

Stäng meny