Mamma

Translation: Mom

Mamma och jag står inte varann särdeles nära. Vi hörs inte av särskilt ofta. Vi delar inte recept eller hemligheter med varann. Hon är inte typen med starka känsloyttringar. Ändå tvekade hon aldrig att lägga sig på operationsbordet för min skull. Jag fattar det. Nu. Jag skulle göra allt i min makt för att mina barn ska få uppleva samma känsla de ger mig när jag håller dem i min famn. Om de skulle vilja det.  

Mamma är en väldigt rationell kvinna. Pragmatisk. Hon ältar och grubblar inte över saker. Och när hon bestämmer sig för något så gör hon det. Som i fallet med att donera sin livmoder. Jag besitter inte någon av dessa egenskaper. Ändå har jag ärvt en hel del från min mamma. Envisheten. Stoltheten. En smula lathet. Men också en stor driftighet. En inre styrka.

Jag minns inte att jag ställde frågan. Hon å andra sidan hade följt mitt intresse för livmodertransplantation och forskningen på Sahlgrenska under en längre tid. Hon var väl förberedd. När diskussionen om donation kom upp svarade hon bara ”självklart”. Och så var det inte mer med det. 

Numera delar vi något större än recept och hemligheter. Bandet till mina barn och äventyret kring hur de kom till. Vi pratar inte om det så mycket, men det finns där. Vi har båda gemensamt att vi tagit bort livmodern. Och fastän omständigheterna var helt annorlunda, så finns det flera saker som vi kan relatera till. Ärret på magen till exempel. Och när vi får den återkommande frågan om vi känner oss mindre kvinnliga för att livmodern är borta, så skakar vi båda på huvudet skrattandes.  

Den etiska debatten som pågår inom den medicinska världen, om huruvida det är rätt att be en mamma donera livmodern till sin dotter och riskerna det innebär med en operation, är däremot inte min sak att kommentera. Sådana frågor kan bara min mamma svara på. Det här är helt hennes ord: 

”Jag kände mig inte tvingad att ställa upp. Och aldrig någon gång kände jag mig pressad. Jag hade gott om tid på mig att tänka och tycka, men framförallt att mentalt inse och förstå vad som väntade mig. När min dotter ställde frågan hade jag redan bestämt mig. Jag hade nog däremot inte donerat till någon helt okänd, tvärtom så vill jag nog ha något band till den jag donerar till. 

Att förstå vad en operation innebär till fullo gör nog ingen. Jag hade aldrig opererats förut och vi var dessutom det första paret ut i denna forskning, så det var såklart svårt. Risker och konsekvenser finns i allt man gör och min inställning för det mesta är att man kan inte oroa sig för dem. Annars finns det inte mycket att leva för. Dessutom kände jag en stor tillit till läkarteamet. Jag hade en magkänsla som sa att det här kommer att gå bra. Det kommer att lyckas och det kommer att bli en bebis.

Om det inte hade fungerat så hade vi i alla fall försökt. Jag saknar överhuvudtaget inte min livmoder. Jag har fått tre helt underbara döttrar och jag behöver den inte längre. Och med tanke på vilka besvär jag hade med blödningar den sista tiden, så var det bara skönt att bli av med den. Jag ångrar mig inte. Jag har skänkt något fint och fått bra ”betalt” i form av två underbara barnbarn. 

Jag är för livmodertransplantation. Ju fler operationer som görs desto säkrare blir de. Det är många som kämpar med sin barnlöshet och som behöver den här operationen. Jag vill att fler ska känna till det.” 

Liknande inlägg

Slut på innehåll

Inga fler sidor att ladda

Stäng meny