”Hösten spelar revy utanför sjukhusfönstret. Solsken mot en parkbänk. Småbris i träden. Tjocka halsdukar. Höstlöv som far omkring. Jag vill vara där ute. Vara som vanligt. Det är en vecka sedan operationen. Ingenting i det stora hela, men en eon av tid just nu. Som om hösten går mig förbi. Jag är fast här inne. Kommer det att dröja en vecka till? Två? Ingen vet. 

Jag skakar konstant. Hela kroppen gör uppror mot mediciner och inkräktandet på den. Har ingen energi kvar. Gjorde vi fel? Var allt det här bara en dum idé? Det är svårt att få distans till allt, när man är mitt i det. Dagarna före. Nu när det är gjort. Vad som väntar i framtiden. ”Det är viktigt att du fokuserar på annat”, säger läkarna. Inte låsa in mig. 

Jag tar fasta på höstträdet utanför fönstret. Ser det åldras dag för dag. Låtsas känna den krispiga höstluften i lungorna. Lyssnar till Anders ord i mitt inre. Att vi tog rätt beslut. Att vi hade ångrat oss om vi inte gjort operationen. Litar till orden. Blir lugn av dem. Han upprepar bara det jag själv sagt. 

Kan trädet där ute släppa taget om alla löv, så kan jag. Släppa på kontrollen. Stå bar och hudlös inför den kommande vintern. Bida min tid. Det blir bra det här. Det här är bara en kort stund i eoner av tid.”

***

Hösten har alltid varit min favoritårstid. En pånyttfödelse. Som om jag efter en lång kvav sommar äntligen kan andas och blicka högt och framåt. En tid av klara perspektiv och nytt driv. Men också lugn och eftertänksamhet. Ett välbehövligt break från allt som är flyktigt och stressigt för att omfamna det välbekanta. Varva ner. Skala av. Förbereda sig för det annalkande.  

Hösten 2012 var upptakten på en enda stor förberedelse. Fram till den 15 september hade det mesta kretsat kring operationen. Den fyra meter höga väggen i en lång hinderbana. Därifrån var det små små diken att ta sig över. Långsamma nedtrappningar av mediciner. Tydliga mål för när några av dem skulle uteslutas helt. Kontroller av livmoder och blodflöden som gick från veckovis till månadsvis… 

Att komma hem till en varm och omslutande lägenhet var ett skönt kliv in i det bekanta. Något fast och pålitligt i det stora omvälvande. (Att snöra på sig skorna vid hemgången kändes bokstavligen som att befinna sig på land igen efter en lång tid till sjöss.) Gå barfota på ett knarrande trägolv. Tända massor av doftljus. Ta en lång varm dusch. Med ens försvann all ångest. Och den stickande doften av handsprit. Att raka benen har aldrig känt så befriande. Det är svårt att känna sig som en livfull kvinna iklädd endast en sunkig sjukhussärk och knälånga stödstrumpor med ludna ben därunder. 

Jag hade ett stort behov av att laga mat den första tiden (tycker inte det är särskilt kul i vanliga fall). Ett skriande begär efter välbekanta smaker. Längtade efter mustiga grytor och gräddiga pastasåser. Skaket i benen gjorde det svårt att vara still. Höll mig därför igång med att röja och städa varje millimeter av hemmet. (Så gott det gick med böjd rygg och öm mage.) Försökte komma på plats. Psykologen i teamet förklarade det någon gång med att jag ”återställde fluffet i hjärnan”. Tids nog avtog skakandet. För att återvända igen när jag blev gravid. Skaket i benen har blivit ett signifikativt uttryck för när min kropp är extremt stressad. 

Det själsliga spelade mig flera märkliga spratt, hösten 2012. Som om jag befann mig mitt i någon slags katarsis. Jag hade bland annat svårt att vistas utomhus och bland stora folksamlingar. Såg mig om både en och två gånger innan jag korsade gatan, väl medveten om alla faror. Fysiskt och psykiskt bar jag på en dyrbar last. Jag som normalt fastnar i alla sjukhusserier, fick stänga av varje gång det var ett kirurgiskt ingrepp på tv:n. När filmen Avatar gick en kväll, klarade jag inte av att titta. Fick smått panik av att huvudkaraktären spändes fast i en kuvösliknande box. (Att han dessutom var rullstolsburen var alltför synonymt med mina egna opålitliga ben.) Märkligt var ordet. 

Sakta längs hösten återvände jag dock till det normala. På andra sidan reningsbadet. Likt årstiden förändrades mitt inre en liten nyans i taget. Förberedde sig. Färger fick ett bredare spektra. Lukter och smaker fick en ytterligare ingrediens. Tillförsikt. 

Den här hösten genomgår jag något liknande. Ett tungt täcke av nedstämdhet, sammansatt av känslor som otillräcklighet och frustration (att bli förälder har varit mitt livs tuffaste utmaning – av flera anledningar) har lyfts och kampen om att lära känna sitt barn och sitt nya jag har mognats till en tillit och optimism. Det blir bra det här. Vi är en familj nu. Vi hittar vår egen väg. 

Om någon hade sagt till mitt yngre jag att det skulle dröja innan jag blev mamma och att vägen dit skulle vara en lång snårig stig, hade jag förmodligen varit väldigt olycklig. Nu skulle jag inte vilja ha det på något annat vis. Nuförtiden är hösten, förutom en tid för återhämtning, också ett kännetecken för allt underbart som hänt mig och vår familj. På hösten har jag och min älskade man vår årsdag, tillika vår bröllopsdag. På hösten uppmärksammar vi dagen då jag och min mamma opererades och minns tillbaka på den snöpliga insättningen året efter. På hösten firar vi vår sons födelsedag.  

Och att jag blev mamma (halvt) på ålderns höst har blivit ett signum för hur mycket jag älskar hösten. 

”Mamma, varför tappar träden sina löv?”
”De förbereder sig för det som kommer sen ” 

Liknande inlägg

Relaterade inlägg