Omstart om hösten

”Hösten spelar revy utanför sjukhusfönstret. Solsken mot en parkbänk. Småbris i träden. Tjocka halsdukar. Höstlöv som far omkring. Jag vill vara där ute. Vara som vanligt. Det är en vecka sedan operationen. Ingenting i det stora hela, men en eon av tid just nu. Som om hösten går mig förbi. Jag är fast här inne. Kommer det att dröja en vecka till? Två? Ingen vet. 

Jag skakar konstant. Hela kroppen gör uppror mot mediciner och inkräktandet på den. Har ingen energi kvar. Gjorde vi fel? Var allt det här bara en dum idé? Det är svårt att få distans till allt, när man är mitt i det. Dagarna före. Nu när det är gjort. Vad som väntar i framtiden. ”Det är viktigt att du fokuserar på annat”, säger läkarna. Inte låsa in mig. 

Jag tar fasta på höstträdet utanför fönstret. Ser det åldras dag för dag. Låtsas känna den krispiga höstluften i lungorna. Lyssnar till Anders ord i mitt inre. Att vi tog rätt beslut. Att vi hade ångrat oss om vi inte gjort operationen. Litar till orden. Blir lugn av dem. Han upprepar bara det jag själv sagt. 

Kan trädet där ute släppa taget om alla löv, så kan jag. Släppa på kontrollen. Stå bar och hudlös inför den kommande vintern. Bida min tid. Det blir bra det här. Det här är bara en kort stund i eoner av tid.”

***

Hösten har alltid varit min favoritårstid. En pånyttfödelse. Som om jag efter en lång kvav sommar äntligen kan andas och blicka högt och framåt. En tid av klara perspektiv och nytt driv. Men också lugn och eftertänksamhet. Ett välbehövligt break från allt som är flyktigt och stressigt för att omfamna det välbekanta. Varva ner. Skala av. Förbereda sig för det annalkande.  

Hösten 2012 var upptakten på en enda stor förberedelse. Fram till den 15 september hade det mesta kretsat kring operationen. Den fyra meter höga väggen i en lång hinderbana. Därifrån var det små små diken att ta sig över. Långsamma nedtrappningar av mediciner. Tydliga mål för när några av dem skulle uteslutas helt. Kontroller av livmoder och blodflöden som gick från veckovis till månadsvis… 

Att komma hem till en varm och omslutande lägenhet var ett skönt kliv in i det bekanta. Något fast och pålitligt i det stora omvälvande. (Att snöra på sig skorna vid hemgången kändes bokstavligen som att befinna sig på land igen efter en lång tid till sjöss.) Gå barfota på ett knarrande trägolv. Tända massor av doftljus. Ta en lång varm dusch. Med ens försvann all ångest. Och den stickande doften av handsprit. Att raka benen har aldrig känt så befriande. Det är svårt att känna sig som en livfull kvinna iklädd endast en sunkig sjukhussärk och knälånga stödstrumpor med ludna ben därunder. 

Jag hade ett stort behov av att laga mat den första tiden (tycker inte det är särskilt kul i vanliga fall). Ett skriande begär efter välbekanta smaker. Längtade efter mustiga grytor och gräddiga pastasåser. Skaket i benen gjorde det svårt att vara still. Höll mig därför igång med att röja och städa varje millimeter av hemmet. (Så gott det gick med böjd rygg och öm mage.) Försökte komma på plats. Psykologen i teamet förklarade det någon gång med att jag ”återställde fluffet i hjärnan”. Tids nog avtog skakandet. För att återvända igen när jag blev gravid. Skaket i benen har blivit ett signifikativt uttryck för när min kropp är extremt stressad. 

Det själsliga spelade mig flera märkliga spratt, hösten 2012. Som om jag befann mig mitt i någon slags katarsis. Jag hade bland annat svårt att vistas utomhus och bland stora folksamlingar. Såg mig om både en och två gånger innan jag korsade gatan, väl medveten om alla faror. Fysiskt och psykiskt bar jag på en dyrbar last. Jag som normalt fastnar i alla sjukhusserier, fick stänga av varje gång det var ett kirurgiskt ingrepp på tv:n. När filmen Avatar gick en kväll, klarade jag inte av att titta. Fick smått panik av att huvudkaraktären spändes fast i en kuvösliknande box. (Att han dessutom var rullstolsburen var alltför synonymt med mina egna opålitliga ben.) Märkligt var ordet. 

Sakta längs hösten återvände jag dock till det normala. På andra sidan reningsbadet. Likt årstiden förändrades mitt inre en liten nyans i taget. Förberedde sig. Färger fick ett bredare spektra. Lukter och smaker fick en ytterligare ingrediens. Tillförsikt. 

Den här hösten genomgår jag något liknande. Ett tungt täcke av nedstämdhet, sammansatt av känslor som otillräcklighet och frustration (att bli förälder har varit mitt livs tuffaste utmaning – av flera anledningar) har lyfts och kampen om att lära känna sitt barn och sitt nya jag har mognats till en tillit och optimism. Det blir bra det här. Vi är en familj nu. Vi hittar vår egen väg. 

(Apropå omstart så letar jag efter nya spännande frilansuppdrag. Tipsa mig gärna om du vet någon som behöver en skribent eller virtuell assistent. ;))

Om någon hade sagt till mitt yngre jag att det skulle dröja innan jag blev mamma och att vägen dit skulle vara en lång snårig stig, hade jag förmodligen varit väldigt olycklig. Nu skulle jag inte vilja ha det på något annat vis. Nuförtiden är hösten, förutom en tid för återhämtning, också ett kännetecken för allt underbart som hänt mig och vår familj. På hösten har jag och min älskade man vår årsdag, tillika vår bröllopsdag. På hösten uppmärksammar vi dagen då jag och min mamma opererades och minns tillbaka på den snöpliga insättningen året efter. På hösten firar vi vår sons födelsedag.  

Och att jag blev mamma (halvt) på ålderns höst har blivit ett signum för hur mycket jag älskar hösten. 

”Mamma, varför tappar träden sina löv?”
”De förbereder sig för det som kommer sen ” 

Saker som blommar på nytt. Ännu en grej jag kommit att uppskatta när jag blivit äldre.

Liknande inlägg

Relaterade inlägg

Moder Liv

Translation: Mother of Life

2013. I begynnelsen av det nya livmoderlivet

Mamma kallar den vår livmoder. Organet som en gång var hennes och som formade mig och mina två yngre systrar. Mitt första hem. Nu är det min livmoder. Jag visste det inte då, i början av 2013, men samma livmoder skulle också ge liv åt mina två barn. Efter att ha varit obrukbar för en kvinna i över 20 år, kunde den ges till en annan kvinna – dottern – och återanvändas till att skapa ett fjärde och femte barn. En livmoder – tre generationer.   

”Ibland tycker jag att jag kan känna den. Inte så mycket fysiskt. Mer andligt. Att jag känner den leva inuti mig. Som att den pratar med mig. Den sa mig direkt att något var fel då när jag blev dålig efter operationen. Hann knappt vänja mig vid att vara hemma innan jag var tillbaka på sjukhuset. Nu är det annorlunda. Nu säger den ”Jag har det bra här inne. Jag är redo för mitt ändamål. Vi kan uträtta underverk, du och jag.”

På utsidan märks det inte så stor skillnad. Bortsett från ett ärr på magen ser jag ut och beter mig som jag gjorde innan transplantationen. På insidan är det en djupsinnig skillnad. Jag har fått min fertilitet tillbaka, den som brutalt togs ifrån mig för 10 år sedan. Jag är som andra kvinnor – igen. Med samma möjlighet och chans till barn och egen familj. Jag har lust att skrika ut det högt från hustaket. Men jag håller det tyst för mig själv. Som en hemlighet. Bara jag och min livmoder som vet. Vi har ett eget språk. En egen allians. 

Jag har försökt att föreställa mig hur hon ser ut. LivModern. Moder Liv. De anatomiska bilderna gör henne inte riktigt rättvisa. För mig är hon mer ett stort varmt hjärta som ger resten av kroppen en själslig frid och harmoni. Skrymslen och vrår som legat i dvala, tankar och känslor som begravts –  allt väcks till liv igen. Tack vare detta hjärta. Symboliskt nog föddes vår son med ett hjärta i pannan. Ett storkbett som med tiden bleknar men som alltid kommer att ha en stor betydelse för oss.  

(För många år sedan, innan det blev aktuellt för mig med en transplantation, skrev jag en artikel om min historia. Redaktören för tidningen gav den rubriken Moder Liv. Jag gillade det uttrycket. Bar med mig det och skrev det flera år senare i min dagbok.)

Slut på innehåll

Inga fler sidor att ladda

Stäng meny