Läs mer om artikeln De sätt som vi kopplas samman

De sätt som vi kopplas samman

En gråmulen novembermorgon när jag lämnat barnen på förskolan stöter jag ihop med en av pedagogerna. Hon har varit sjukskriven en längre tid och personalen har varit ganska förtegen om varför hon är borta. Någonstans har jag ändå anat. 

Jag ser det i ögonen när hon kommer ut från personalingången. På något vis vet jag bara. Hon börjar att berätta. Om blödningen från ingenstans och läkarna som trodde att det kunde vara cancer. Om skräcken. Om ångesten. Rädslan över att kanske behöva lämna sina barn. Hon opererades och läkarna kunde tacksamt konstatera att det var falskt alarm. Det var ingen cancer. 

Nu står hon livmoderlös. Förbryllad. Men otroligt tacksam över att vara vid liv. Att inte ha cancer. Skakad av upplevelsen kan hon fortsätta att vara mamma. Jag lyssnar. Känner så väl igen mig i det hon berättar. Skrämselhickan. Att inte längre ta något för givet. Det fruktansvärda i att inte ha kontroll över sitt liv och sin kropp. Mycket av det jag upplevt har jag lagt bakom mig, mycket såklart tack vare barnen. Men också för att jag inte ville bli någon som identifierar sig med cancer. Mycket kommer förvånansvärt dock tillbaka, när man får anledning att bli påmind om det. 

Det känns bra att berätta

Hon är bara några år äldre än vad jag är. Hon hade kunnat vara min syster, min vän. I det ögonblicket när vi står där vid grinden till förskolan känns det som att jag står henne jättenära. Det är så mycket jag vill säga till henne. Att jag vet hur det är att från en handvändning vara ”dödligt sjuk” till att i nästa stund vara frisk igen. Vad det gör med en. Att jag vet hur det känns när något stort inom en har förändrats men att alla andra fortsätter att leva sitt liv som vanligt. Hur frustrerande det ibland är. Och att jag förstår behovet av att prata, prata, prata. Låta världen veta vad man varit med om. 

Så jag berättar. Min historia. Att jag också fått min livmoder borttagen. Hon blir brydd. Hur går det ihop? ”Jag såg ju när du var gravid”. Så jag berättar det också. Att jag fick min mammas livmoder. Hon får tårar i ögonen. Uppenbart påverkar jag henne. Försöker dock förmedla att jag berättar inte för att förta hennes historia. Utan för att hon ska veta att jag förstår henne. 

För i själva verket påverkar hon mig. Trots att våra berättelser är relativt lika så finns det en stor skillnad. Hon är mamma när allt det hemska händer. Jag har snuddat vid tanken ett par gånger. Nu blir det svårare att värja sig mot den. Tänk om det hade varit tvärtom? Att barnen kom först och cancern efteråt. Tänk om det inte hade gått att ta bort den? Jag känner den på ett helt annat sätt nu. Skräcken. Kraften i den är skoningslös. 

Hon berättar. Jag berättar. Det känns bra. 

Läs mer om artikeln Inte en dag för tidigt
First baby born to woman with uterus transplanted from deceased donor

Inte en dag för tidigt

Den första gången man framgångsrikt transplanterar ett organ lär ha varit år 1954. Första gången man ger sig på att transplantera en livmoder är långt senare, år 2000. Ändå menar de flesta inom området att försöket görs alldeles för tidigt och utan tillräcklig kunskap. Detta eftersom försöket misslyckas. 2007 bjuder Sahlgrenska akademi in forskare och experter världen över till ”The First International Symposium on Uterine Transplantation”. Jag är där. Under mötet diskuterar de alla tänkbara aspekter kring livmodertransplantation – bortstötningsmekanismer, immunosuppression, kirurgisk teknik, graviditetsförlopp och allt där emellan. Det är tydligt att det är hel del forskning som återstår innan en transplantation på människa kan genomföras. 

Efter mer än tio års forskning känner sig den svenska gruppen redo. I september 2012 opererar de för första gången på en kvinna. Mig. Det unika i deras forskningsprojekt är att den transplanterade livmodern kommer från en levande donator. Min mamma. Operationen följs av ytterligare åtta. Totalt i studien är det nio transplantationer, alla involverande levande donatorer. Majoriteten av världens forskare vill hellre se att en livmodertransplantation görs med hjälp av en avliden donator. Operationen är enklare och behöver inte ta hänsyn till donatorn. Det gör också att fler livmödrar blir tillgängliga till kvinnor som behöver dem. Nackdelen är att det är omöjligt att få en komplett översikt och historik på såväl donator som livmoder. 

Ett lopp inom loppet

Sverige blir först med att rapportera om den första framgångsrika livmodertransplantationen. Det kunde emellertid ha varit Turkiet. En turkisk plastikkirurg vill försöka sig på att göra det historiska genombrottet och opererar något år innan Sverige. Han använder sig av en avliden donator. En amerikansk transplantationskirurg som medverkar vid de svenska operationerna bestämmer sig även han för att operera med hjälp av en avliden donator. Ingen av dem har hitintills lyckats. För grejen med livmodertransplantation (och helt olikt någon annan transplantation) är att operationen inte är framgångsrik förrän patienten blir gravid och föder ett barn.

På en läkarkongress 2017 samlas forskare igen för att dela med sig av de världsomspännande erfarenheterna kring livmodertransplantationer. Den här gången är de betydligt fler. Det är en laddad och lite hemlighetsfull stämning i salen. Fler länder har försökt sig på en transplantation och ryktet säger att några av kvinnorna rentav kan vara gravida. Det är mycket prestige. Ett race. Alla vill vara den som är först över mållinjen och med resultat som imponerar på de andra. Ingen vill vara den som gör bort sig. 

Ett annat team i USA har gjort operationer. Så även länder som Mexico, Brasilien, Kina, Tyskland, Tjeckien och Serbien. Förutom Turkiet som enbart transplanterat en kvinna verkar de flesta ha gått på Sveriges linje och involverat en serie av kvinnor i studien. Det är lite för mycket av en slump att det skulle lyckas på en enda kvinna. Några har använt sig av levande donatorer, några avlidna. Några har till och med gjort både och. För att verkligen kunna jämföra. Till forskargruppen i USA har Dr. Liza från Sverige handplockats för att maximera sina chanser. De blir inte först i världen med att lyckas få ett barn efter en livmodertransplantation, men sedermera först i USA. Inte att förringa. De är inte sena med att annonsera ut den nyheten.

> Läs mer: First U.S baby born after a uterus transplant 

Brasilien med flera andra gör sin läxa inför deras operation och åker på studiebesök hos de svenska läkarna. De i sin tur delar gärna med sig av sina erfarenheter. Det är fint. I Serbien är de rentav med vid operationen. Den donerade livmodern kommer från patientens tvillingsyster och transplantationen är unik på så vis att man inte behöver ge någon avstötningsmedicin, då tvillingarna har helt identiska vävnadsantigener. Serbien blir det land som rapporterar om världens första barn efter en livmodertransplantation mellan identiska tvillingar. 

Det är bra att det görs

2000-talet verkar onekligen bli seklet då livmodertransplantation äntligen står på dagordningen. Jag hade önskat att behandlingen kommit tidigare. Lyssnande på läkarnas framgångar kan jag inte hjälpa att bli lite ledsen för alla de kvinnor som inte fått möjligheten. Där drömmen om barn dött för att det inte funnits en livmoder. Men jag är också glad. Jag är glad för att i de fallen där forskningen har tagit tid så har det också blivit bra gjort. Jag är glad att livmodertransplantationer görs idag. Glad för framtiden och alla kvinnor som framöver kommer att kunna få ett helt annat utgångsläge när deras egen livmoder sviker dem. 

Och just det… På kongressen 2017 meddelar Brasilien att de, de facto, har en graviditet. De har lyckats med det som tre före dem misslyckats med. De har gjort den första livmodertransplantationen, med en avliden donator, där kvinnan blivit med barn. De har varit så upptagna med att koncentrera sig på sin forskning att de inte meddelat världen förrän nu. Det hedrar dem. 

> Läs mer:  First baby born to woman with uterus transplanted from deceased donor

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta