Omstart om hösten

”Hösten spelar revy utanför sjukhusfönstret. Solsken mot en parkbänk. Småbris i träden. Tjocka halsdukar. Höstlöv som far omkring. Jag vill vara där ute. Vara som vanligt. Det är en vecka sedan operationen. Ingenting i det stora hela, men en eon av tid just nu. Som om hösten går mig förbi. Jag är fast här inne. Kommer det att dröja en vecka till? Två? Ingen vet. 

Jag skakar konstant. Hela kroppen gör uppror mot mediciner och inkräktandet på den. Har ingen energi kvar. Gjorde vi fel? Var allt det här bara en dum idé? Det är svårt att få distans till allt, när man är mitt i det. Dagarna före. Nu när det är gjort. Vad som väntar i framtiden. ”Det är viktigt att du fokuserar på annat”, säger läkarna. Inte låsa in mig. 

Jag tar fasta på höstträdet utanför fönstret. Ser det åldras dag för dag. Låtsas känna den krispiga höstluften i lungorna. Lyssnar till Anders ord i mitt inre. Att vi tog rätt beslut. Att vi hade ångrat oss om vi inte gjort operationen. Litar till orden. Blir lugn av dem. Han upprepar bara det jag själv sagt. 

Kan trädet där ute släppa taget om alla löv, så kan jag. Släppa på kontrollen. Stå bar och hudlös inför den kommande vintern. Bida min tid. Det blir bra det här. Det här är bara en kort stund i eoner av tid.”

***

Hösten har alltid varit min favoritårstid. En pånyttfödelse. Som om jag efter en lång kvav sommar äntligen kan andas och blicka högt och framåt. En tid av klara perspektiv och nytt driv. Men också lugn och eftertänksamhet. Ett välbehövligt break från allt som är flyktigt och stressigt för att omfamna det välbekanta. Varva ner. Skala av. Förbereda sig för det annalkande.  

Hösten 2012 var upptakten på en enda stor förberedelse. Fram till den 15 september hade det mesta kretsat kring operationen. Den fyra meter höga väggen i en lång hinderbana. Därifrån var det små små diken att ta sig över. Långsamma nedtrappningar av mediciner. Tydliga mål för när några av dem skulle uteslutas helt. Kontroller av livmoder och blodflöden som gick från veckovis till månadsvis… 

Att komma hem till en varm och omslutande lägenhet var ett skönt kliv in i det bekanta. Något fast och pålitligt i det stora omvälvande. (Att snöra på sig skorna vid hemgången kändes bokstavligen som att befinna sig på land igen efter en lång tid till sjöss.) Gå barfota på ett knarrande trägolv. Tända massor av doftljus. Ta en lång varm dusch. Med ens försvann all ångest. Och den stickande doften av handsprit. Att raka benen har aldrig känt så befriande. Det är svårt att känna sig som en livfull kvinna iklädd endast en sunkig sjukhussärk och knälånga stödstrumpor med ludna ben därunder. 

Jag hade ett stort behov av att laga mat den första tiden (tycker inte det är särskilt kul i vanliga fall). Ett skriande begär efter välbekanta smaker. Längtade efter mustiga grytor och gräddiga pastasåser. Skaket i benen gjorde det svårt att vara still. Höll mig därför igång med att röja och städa varje millimeter av hemmet. (Så gott det gick med böjd rygg och öm mage.) Försökte komma på plats. Psykologen i teamet förklarade det någon gång med att jag ”återställde fluffet i hjärnan”. Tids nog avtog skakandet. För att återvända igen när jag blev gravid. Skaket i benen har blivit ett signifikativt uttryck för när min kropp är extremt stressad. 

Det själsliga spelade mig flera märkliga spratt, hösten 2012. Som om jag befann mig mitt i någon slags katarsis. Jag hade bland annat svårt att vistas utomhus och bland stora folksamlingar. Såg mig om både en och två gånger innan jag korsade gatan, väl medveten om alla faror. Fysiskt och psykiskt bar jag på en dyrbar last. Jag som normalt fastnar i alla sjukhusserier, fick stänga av varje gång det var ett kirurgiskt ingrepp på tv:n. När filmen Avatar gick en kväll, klarade jag inte av att titta. Fick smått panik av att huvudkaraktären spändes fast i en kuvösliknande box. (Att han dessutom var rullstolsburen var alltför synonymt med mina egna opålitliga ben.) Märkligt var ordet. 

Sakta längs hösten återvände jag dock till det normala. På andra sidan reningsbadet. Likt årstiden förändrades mitt inre en liten nyans i taget. Förberedde sig. Färger fick ett bredare spektra. Lukter och smaker fick en ytterligare ingrediens. Tillförsikt. 

Den här hösten genomgår jag något liknande. Ett tungt täcke av nedstämdhet, sammansatt av känslor som otillräcklighet och frustration (att bli förälder har varit mitt livs tuffaste utmaning – av flera anledningar) har lyfts och kampen om att lära känna sitt barn och sitt nya jag har mognats till en tillit och optimism. Det blir bra det här. Vi är en familj nu. Vi hittar vår egen väg. 

(Apropå omstart så letar jag efter nya spännande frilansuppdrag. Tipsa mig gärna om du vet någon som behöver en skribent eller virtuell assistent. ;))

Om någon hade sagt till mitt yngre jag att det skulle dröja innan jag blev mamma och att vägen dit skulle vara en lång snårig stig, hade jag förmodligen varit väldigt olycklig. Nu skulle jag inte vilja ha det på något annat vis. Nuförtiden är hösten, förutom en tid för återhämtning, också ett kännetecken för allt underbart som hänt mig och vår familj. På hösten har jag och min älskade man vår årsdag, tillika vår bröllopsdag. På hösten uppmärksammar vi dagen då jag och min mamma opererades och minns tillbaka på den snöpliga insättningen året efter. På hösten firar vi vår sons födelsedag.  

Och att jag blev mamma (halvt) på ålderns höst har blivit ett signum för hur mycket jag älskar hösten. 

”Mamma, varför tappar träden sina löv?”
”De förbereder sig för det som kommer sen ” 

Saker som blommar på nytt. Ännu en grej jag kommit att uppskatta när jag blivit äldre.

Liknande inlägg

Relaterade inlägg

Något som heter cancer kommer i vägen

Cancern kom någonstans mellan frukostflingorna och kvällsmackan. Mellan vardagslunken och husdrömmar. Mellan kärleken och…livet. Jag var intet ont anande. 

Ett cytologprov år 2002 visar en ”svårvärderad atypi”. Någonting i mitt underliv avviker från det vanliga. Provet tas om efter någon vecka och visar då normalt. Jag tänker, det verkar ju helt knäppt. Men köper helt och hållet förklaringen att det ”ibland blir så”. Vid 23 års ålder kan ju inget ont hända en. 

Tre år senare har jag ett nytt cytologprov inbokat. Inför rutinkontrollen har jag besvär med en envist molande värk i buken. Jag har också sökt hjälp för blödningar och irritationer i underlivet som känns märkliga. Då får jag till svar att jag har en ”lättirriterad livmodertapp”, vilket också verkar rimligt. Barnmorskan som gör provet denna gången höjer lite förvånat på ögonbrynen när jag nu har ont och blöder kraftigt. ”Återkom om du får feber”. 

(Efter de orden har jag än idag svårt för att ta barnmorskor på allvar. Med ett fåtal undantag)

En vecka senare ringer jag akut till gynmottagningen på lasarettet. Jag blir inlagd på stört och får antibiotika intravenöst för en grav infektion på livmodertappen. Provet som läkaren tar visar också på cellförändringar. Överläkaren kallas in och undersöker mig. Det planeras för en operation där livmodertappen ska laserstrålas. En kurator kommer in på mitt rum, sitter på sängkanten med huvudet på sned och lägger handen på mitt ben. Familjen är på besök, oroliga. Jag förklarar lugnt vad som ska hända och vad som präntats i mig av läkarna. ”Cellförändringar är inte farliga”. Det är rent av lite spännande att bli nedsövd för första gången. 

På uppvaket ligger andra tjejer som genomgått samma ingrepp. De åker hem efter ett par timmar, jag rullas upp på vårdavdelningen igen. I det läget har en invasiv livmoderhalstumör slagit rot i kroppen, men läkarna undviker skickligt ordet cancer. I efterhand har jag förstått att personalen mycket väl visste vad som väntade och att cellförändringar bara var en liten förevändning för operationen. Uttrycket ”lyckligt ovetande” trycks ner i vrångstrupen. När läkaren kommer in på mitt rum efter operationen och vill prata om sina fynd, är jag helt oförberedd. Jag blir lamslagen. 

Vi sitter i ett celliknande minimalt rum, jag och min sambo. Jag ser läpparna på läkaren röra sig, men förstår inte vad han säger. Tankarna irrar iväg. Jag stör mig på kuratorns illröda läppstift och tantiga frisyr. Och jag tänker att det var mig en märklig tanke att ha när läkaren talar om att jag har cancer. 

Mitt fall tas över av Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, där läkaren gör en undersökning under narkos. Överläkaren på ortssjukhuset är självsäker och försäkrar mig om att han sannolikt fått bort allting när han strålade. ”Det här är bara ett rutinförfarande”. Än en gång blir jag lurad. Andra gången på kort tid ligger jag på ett uppvak. Jag ser läkaren som undersökt mig gå runt till de andra kvinnorna och prata lugnande med dem, de ler lättat tillbaka. Mig går hon förbi, utan att vilja möta min blick. Skräcken griper tag i mig, instinktivt vet jag vad det innebär. Tysta tårar värker inom mig. Jag håller andan i två dagar.  

Jag är tillbaka på sjukhuset på en onsdag. I ett lika litet rum som det förra. In sveper en katastrofbringande storm, förklädd till min läkare. Lika avskalat och lättvindigt som att meddela vad det blir till middag, ger hon mig beskedet jag fasat för. ”Som jag misstänkte så är cancern kvar, så det kommer vi att ta bort”. Livmoderhals, lymfkörtlar, vävnad och livmoder. Allt ska bort. Det tar ett tag att inse vad hon säger. Inom mig öppnas en avgrund. Jag har hållit andan så länge att jag inte längre får luft. Ut kommer ett skrik och början till ett hav av uppdämd och okontrollerad gråt. Läkaren är förvirrad, ”jag trodde att du var informerad”. 

Jag lämnar sjukhuset chockad och själsligt avstängd. I bilen hem sitter jag och min sambo tysta. Tårarna rinner nerför ansiktet, bryr mig inte ens om att torka. I bagaget ligger en torkställning till badrummet, som vi hade tänkt byta på Ikea efter samtalet med läkaren. Så urbota idiotiskt. Det går inte längre att blunda för problematiken, det här händer verkligen på riktigt. På tisdag ska jag opereras. I fem dagar gråter jag konstant, mer tid finns inte. Sambon säger de rätta sakerna för stunden, men innerst inne vet jag att det här kommer inte att hålla. Inte för att jag leker martyr och vill tycka synd om mig själv, för det gör jag. Utan för att jag bara vet. Vårt förhållande är inte byggt för att klara av den här katastrofen. Vi har nyss flyttat till hus, det är nu som livet med planer för familj ska ta vid. Något som heter cancer kommer i vägen. Mitt liv kommer inte att bli detsamma. 

Den 12 april 2005, klockan 06.10, står jag utanför sjukhusporten. Jag har inte sovit på hela natten. Jag förstår inte hur kroppen styrs in på sjukhuset när paniken och rovdjuret inom mig skriker att fly. Jag har sådan ångest att det känns som att jag ska gå sönder. Jag är 10 minuter sen och möts av en utskällning från en bastant sköterska. Jag har lust att slå ihjäl henne. 

Med tunna draperier emellan ligger vi uppradade. Som boskap på väg till slakt. En efter en rullas vi iväg, ibland uppstår det en liten trafikstockning i knutpunkten in till salarna. Någon skriker i ångest – ”jag vill inte det här!”. Det kunde varit jag. Om det inte vore för att jag är rädd för att tappa det. Även i mitt livs värsta stund så är jag för mycket av en fröken duktig för att vara till besvär.

Operationen går bra. Provresultaten är positiva. Lika fort som jag blev med cancer, lika fort är jag av med den igen. Hann aldrig ens att känna mig sjuk. Kvar är ett ärr på magen, som påminner mig de dagar jag vaknar upp och mot förmodan tror att allt är som förr igen. Att allt bara var en mardröm. Och att jag fortfarande skulle kunna bli mamma. Kvar är också en obeskrivlig ilska över att universum och ett av Sveriges främsta sjukhus berövat mig på det mest heliga. Efter sig lämnar de ångesten över att inte förstå varför jag, av en samling äldre kvinnor, är den enda 25-åringen som ligger på avdelningen. En sköterska vill tala om hur jag ser ut inuti efter operationen, vill ge mig verktygen för att bearbeta. Men jag är inte där. Jag vet inte hur jag ska förklara att läkarna grävt ett större hål inom mig än storleken på en livmoder. Säkerligen kommer jag att få äta upp att jag inte lyssnar, men jag vill bara hem. Lägger upp en strategi för att klara av dagarna på sjukhuset, en minut i taget. Den psykiska smärtan begraver jag på ett säkert ställe djupt inom mig där ingen kan komma åt den. Cancern är borta. Utåt sett är allting bara bra. 

Två månader efter att jag först fått beskedet är jag tillbaks på jobbet. Alla verkar lättade över att jag tar allting så bra. Jag pratar om allting som hänt och känner mig oövervinnerlig. Föds av den uppmärksamheten jag får. Jag intalar mig att jag minsann är stark och att jag kommit lindrigt undan. ”Det finns alltid de som har det värre”. Sambon flyttar ut och jag begraver mig i jobb. Det som definierat mig fram till cancern har varit en omättlig energi och krav på prestation. Jag tänker inte sluta med det nu. Kämpar tappert för att inte förändras. Det går ett tag. I takt med att folk går vidare från det som hänt mig och det vardagliga tugget är tillbaka, växer sig tomheten inom mig allt större. På rasterna drar jag mig undan. Orkar inte längre lyssna på pratet om familjeliv. Orkar inte med att hålla uppe fasaden för de sneglande blickarna. Jag är inte som vanligt längre. Min räddning blir en utmattningsdepression, ett år efter operationen, som slår hål på allt. Då först släpper jag på kontrollen över mina känslor.    

Ingen berättade vad de små plastmuggarna var till

Transplantationsmottagningen på våning 6 känns vid första anblick som en aning skrämmande plats. Här ska vi, efter att vi skrivits ut, infinna oss för regelbundna kontroller. Till en början är det två gånger i veckan, men med tiden blir det glesare med besöken. Vi möter dem i korridoren och i incheckningen. Vi ser dem sittandes i väntrummet med sina lappar. De andra som fått ett organ inopererat. Nu är vi en av dem. De transplanterade. Njurtransplanterade, levertransplanterade och livmodertransplanterade i en egendomlig blandning. Det är allt egendomligt. 

Första gången jag är där börjar en av dem att prata med mig. ”Lever eller njure?”, frågar han. Halvt panikartat svarar jag ”nä alltså, jag är livmodertransplanterad”. Det är första gången jag säger det högt. Och med den skrämselpropaganda jag har blivit försedd med, så förväntar jag mig att han direkt ringer till pressen och tipsar om att här sitter tjejen som är den första i Sverige att ha fått en livmodertransplantation. Det gör han inte. Han känns snarare förlägen över svaret och skyndar sig att avsluta samtalet. Eller är det jag som gör det? Jag noterar i vilket fall för mig själv att undvika sofforna i väntrummet hädanefter. 

En vänlig sköterska, som genast blir min favorit i sköterskevimlet, visar mig runt. Rummet med fyra små bås med vardera patientstol, i vilken sköterskan sticker en nål i armen och förser sig med blod till ett visst antal rör. Köket där man som patient kan ordna med eventuell mat efter lämnat blodprov. (Till de flesta av blodproverna som läkarna kontrollerar hälsostatusen med, krävs det att man är fastande. Man ska också vänta med att ta sina dagliga immunnedsättande tabletter.) Den lilla ”boxen” snett mittemot provtagningsrummet som bäst kan beskrivas som ett sådant rökrum som förr var så poppis (i den sitter man för att inhalera en medicin som förebygger en viss sorts lunginflammation). Och toaletterna. En frekvent använd toalett (som ser ut därefter) i direkt anslutning till kapprummet, en lite längre ner i korridoren och en inne i ett patientrum som kan användas om inte rummet är upptaget. Det är bra att vara kissnödig när man kommer till mottagningen för vid varje provtillfälle ska det också fyllas ett rör eller två med urin. Och när man ändå är på toaletten kan man ju passa på att dricka en mun eller två från de små vita plastmuggarna som finns staplade i en behållare på väggen. Praktiskt! 

Sedan är rundturen slut. Mer finns det inte att se. Inte så skrämmande egentligen.

Efter ett tag blir det en rutin. Ta hissen upp till sjätte våning, trycka fram en nummerlapp och sätta sig på en av stolarna utanför provtagningsrummet (istället för i väntrummet). Le lite glatt när sköterskan tar blodproven, ta med röret till urinprovet in på toaletten, göra sin grej och sedan lämna detta i kylskåpet. För att därefter ta sig ner till våning 4 och sluta upp med de andra. 

I början är vi de oslagbara fyra. Jag och S som opereras 15 och 16 september 2012. Och ytterligare två kvinnor som opereras en månad efter. Vi blir en grupp. Ett band. (Lite längre fram opereras ytterligare fem kvinnor. De bildar andra grupper.) Vi sitter i dagrummet på avdelningen där vi en gång vårdats – äter vår medköpta frukostmacka från Pressbyrån, inmundigar vår medicin och delger våra livsöden – medan vi väntar på Dr Liza som ska undersöka oss. Efter ett tag faller S bort. Hon får en infektion som inte går att häva och livmodern opereras ut. Vår oslagbara kvartett blir en trio. De tre musketörerna. 

Stunderna i dagrummet är, när jag ser tillbaka, några av de bästa stunder med året efter operationen. Samhörigheten. Hur vi alla spänt tar oss igenom månad för månad innan vi får ett embryo insatt i vår transplanterade livmoder. Det finns så mycket att prata om. Vi och våra partners, som nästan alltid är med. Var vi kommer ifrån, vilka resor vi gjort och vad som väntar framöver. Sorgen, besvikelserna och nu förväntningarna. Det finns så mycket att skratta åt. Vi skrattar åt förvecklingar och pinsamheter. Gynundersökningar och spermaprov som levereras i en patientdusch. De skrattar åt mig när jag beklagar mig över de små rören vi ska fylla med urin. ”Hur ska man som tjej bära sig åt för att pricka, liksom”.

”Det är det de vita plastmuggarna är till för”. 

Moder Liv

Translation: Mother of Life

2013. I begynnelsen av det nya livmoderlivet

Mamma kallar den vår livmoder. Organet som en gång var hennes och som formade mig och mina två yngre systrar. Mitt första hem. Nu är det min livmoder. Jag visste det inte då, i början av 2013, men samma livmoder skulle också ge liv åt mina två barn. Efter att ha varit obrukbar för en kvinna i över 20 år, kunde den ges till en annan kvinna – dottern – och återanvändas till att skapa ett fjärde och femte barn. En livmoder – tre generationer.   

”Ibland tycker jag att jag kan känna den. Inte så mycket fysiskt. Mer andligt. Att jag känner den leva inuti mig. Som att den pratar med mig. Den sa mig direkt att något var fel då när jag blev dålig efter operationen. Hann knappt vänja mig vid att vara hemma innan jag var tillbaka på sjukhuset. Nu är det annorlunda. Nu säger den ”Jag har det bra här inne. Jag är redo för mitt ändamål. Vi kan uträtta underverk, du och jag.”

På utsidan märks det inte så stor skillnad. Bortsett från ett ärr på magen ser jag ut och beter mig som jag gjorde innan transplantationen. På insidan är det en djupsinnig skillnad. Jag har fått min fertilitet tillbaka, den som brutalt togs ifrån mig för 10 år sedan. Jag är som andra kvinnor – igen. Med samma möjlighet och chans till barn och egen familj. Jag har lust att skrika ut det högt från hustaket. Men jag håller det tyst för mig själv. Som en hemlighet. Bara jag och min livmoder som vet. Vi har ett eget språk. En egen allians. 

Jag har försökt att föreställa mig hur hon ser ut. LivModern. Moder Liv. De anatomiska bilderna gör henne inte riktigt rättvisa. För mig är hon mer ett stort varmt hjärta som ger resten av kroppen en själslig frid och harmoni. Skrymslen och vrår som legat i dvala, tankar och känslor som begravts –  allt väcks till liv igen. Tack vare detta hjärta. Symboliskt nog föddes vår son med ett hjärta i pannan. Ett storkbett som med tiden bleknar men som alltid kommer att ha en stor betydelse för oss.  

(För många år sedan, innan det blev aktuellt för mig med en transplantation, skrev jag en artikel om min historia. Redaktören för tidningen gav den rubriken Moder Liv. Jag gillade det uttrycket. Bar med mig det och skrev det flera år senare i min dagbok.)

Ett vinterlov hemma

Jullovet försvann i influensa. Något som vi tar igen med en extra vecka sportlov nu i februari. Två veckor hemma med enbart hemmamys. Det går förvånansvärt friktionsfritt. 

Den första lovveckan inleds med snöstorm, varpå resor med bil skrinläggs. Istället åker vi bob en dag och pulsar i oplogad stadsmiljö till bowlinghallen en annan. (En sak vi aldrig trott att vi skulle göra. Pulsa i snö när man inte måste alltså). Barnen spelar en stund men tycker sedan det är roligare att hoppa upp och ner på en sittdyna. Bristen på uthållighet verkar dessvärre vara ett drag de ärvt från mig. Min första serie går hyfsat bra, resten går mindre bra. Det var förmodligen därför som jag slutade med bowling en gång i tiden. Jag var inte tillräckligt bra i serie tre och fyra. 

Barnen är på pappas jobb en dag. Vilket om du frågar dem är det roligaste med varje ledighet. Att gå loss helt på en massa instrument. Trumma, marimba, klockspel – allting som man kan banka på är såklart högt uppskattat. Älskar att mina barn får växa upp omgiven av musik. Och att Vera utbrister ”jag älskar musik” är förstås musik i min mans öron. 

Henry älskar att vara hemma han. Men då saknar han naturligtvis sin bästis E. Vilket vi till Henrys lycka råder bot på med att pappa och Henry går hem till E och leker en stund. Vera och jag går istället till lekplatsen och gungar, till hennes lycka. ”Högre mamma, högre”. Till vår lycka sover barnen en timme längre än vanligt dagen därpå.   

Vi går till fiket. Henry vill ha en kladdkaka med grädde istället för sin standard, chokladbollen. Föräldrar till barn med selektiv ätovilja (jupp, det en riktig grej), ni förstår hur stort det här är. Att han väljer något annat. Att han smakar på något för honom, helt nytt. Och det stannar inte vid det. Innan lovet är slut har han smakat på både apelsin och hemgjord pizza. Är fortfarande helt chockad. Men försiktigt optimistisk. Är det nu, sportlovet 2019, som det börjar vända? 

Vi slappar mycket. Tittar på film och leker restaurang och affär. Henry spelar Mario Kart, Mario Party och Mario Odessey, Vera målar. Tuschpennor, bläckpennor, vattenfärg, alkrylfärg. Hon har tusen idéer och varje idé genomför hon med lika stor hängivelse och bestämdhet. Våga inte avbryta henne när hon är i sitt flow. 

Mannen passar på att öva trumpet en stund varje dag. Jag passar på att läsa böcker och rensa garderober, två sysselsättningar av lika stor njutning. En tandläkartid och en vagel passar på att boka in sig på mitt sportlov. Och vips har två veckor gått. Snön som låg i drivor på gatorna är praktiskt taget borta och det är nästintill vår i luften. Mycket och lite kan hända på två veckor.  

4 saker jag lärde mig om min transplanterade livmoder

Min mammas livmoder opererades in i mig. Här är 4 saker jag lärde mig om den efter transplantationen. 

1. Den kändes inte

Tänk bort filmen Alien. Det här var inget likt det. Ingen livmoder som ursinnigt försökte bryta sig ut från min buk med andra ord. Mestadels bodde min nya livmoder fridfullt inuti mig utan att göra så mycket väsen av sig. Rent fysiskt var det inte så stor skillnad mot innan. Jag skulle tro att livmodern accepterade sitt nya öde precis som alla andra transplanterade organ. Som en del av en ny kropp.

Det här var dock banbrytande forskning och den första gången en kvinna faktiskt kunde jämföra upplevelsen av en medfödd livmoder med en transplanterad. Så kanske var det inte så underligt att folk frågade ”känns livmodern som din egen?”. Jag svarade att det känns…helt naturligt. Så ja, som min egen.   

2. Den blödde KRAFTIGT

Min egen mens minns jag som ganska ”snäll”. Jag hade stundtals en ganska intensiv mensvärk, som jag fick tabletter för. Blödningen var lite rikligare de första dagarna, som brukligt, men sedan räckte det gott och väl med trosskydd för att fånga upp det sista droppandet. Blödningen jag fick efter transplantationen var l å n g t i f r å n snäll. 

De första sju dagarna av varje menstruation fick jag typ hålla mig inomhus. Det gick helt enkelt inte att vara för långt ifrån en toalett. Alternativet hade annars varit att ta med en packe extra byxor. Jag utarbetade ett system där jag gick runt halvt knipandes för att en gång i halvtimmen gå på toa och ”tömma”. Det som kom ut var en hel fors. En sådan störtflod räckte för att blöda igenom allting jag hade på mig undertill. På plussidan fanns att jag inte hade någon mensvärk. 

Läkarna menade att det troliga är att livmodern blöder mer ju äldre den blir (och att jag kanske hade haft rikligare blödningar om jag haft min egen livmoder kvar). Själv är jag helt övertygad om att jag med mammas livmoder även fick hennes blödningar. Mamma berättade att hon mot slutet (på väg in i klimakteriet) haft så kraftiga blödningar att hon tvingades ha fyra bindor på sig samtidigt när hon var på jobbet. Och det var ändå inte tillräckligt.   

Min teori bekräftades ett halvår efter transplantationen, då det kändes som att blödningarna stabiliserades något. Det blev lite mer hanterbart. Jag tror att slemhinnorna i livmodern helt enkelt behövde tid för att anpassa sig efter mina hormoner och att den första tidens menstruationer följde mammas mönster. 

Fotograf: Lennart Wiman

3. Den förstärkte hormoner

Hormoner ja. Frågar du läkarna skulle de envist hålla fast vid att livmodern inte är ett hormonellt organ. Det är i äggstockarna som kvinnans hormoner finns. Vilket ju är helt korrekt. Jag skulle emellertid säga att livmodern är en större anhängare till äggstockarna än vad man skulle kunna tro. 

Utan livmoder var jag tämligen aningslös. Jag visste inte var i menstruationscykeln jag befann mig och inte heller var jag påverkad av den. Med livmoder däremot, var det något helt annat. Ömma bröst, svullnad, irritation, trötthet, sötsug och nedstämdhet växlade snabbare i kroppen än vad jag själv hängde med. Klassiska symptom på PMS som rent tekniskt borde uppstå även utan livmoder, blev med ens v ä l d i g t påtagliga. Orolighet och andra humörförändringar upplevdes både starkare och intensivare. Mitt sköna aningslösa liv hade bytts till en enda lång berg-och-dal-bana av knepiga hormonella tillstånd. Om äggstockarna skulle beskrivas som två högtalare, förefaller livmodern vara en kraftfull förstärkare. 

Efter att ha tagit bort livmodern en andra gång kan jag konstatera att jag generellt mår mycket bättre utan livmoder. Förr kunde jag, där emellan ägglossning, PMS och mens, på sin höjd ha 5-6 toppdagar per månad. Nu är de betydligt fler. Kroppen känns inte längre som en hormonell jojo. Nu är jag ingen läkare, men för mig känns det som att man skulle kunna hjälpa avsevärt många kvinnor med svåra PMS-problem – bara genom att avlägsna livmodern.

4. Den kunde visst förmedla sparkar

Under en lång tid trodde majoriteten av läkar-teamet att vi med en transplanterad livmoder inte skulle kunna känna smärta, än mindre sparkar och sammandragningar. De hade fel. Trots kapade vener och avklippta nervtrådar hittade livmodern ett sätt att ändå förmedla vad den upplevde. Jag kände när gynekologen knipsade lite galet i livmodertappen till vävnadsproverna. Jag kände garanterat varje gång IVF-läkaren förde in instrumenten till att placera embryon i livmoderkroppen. Och varje gång var läkarna lika förbluffade. 

Jag kände mina barn långt innan de kom ut. Jag kände deras första sparkar, deras hicka och andra små rörelser och egenheter som är typiskt för dem fortfarande. Jag är ganska säker på att jag kände sammandragningar i slutet av graviditeten. Det var bara det att jag inte visste att det var just sammandragningar jag kände. Eftersom läkarna var så övertygade om att jag inte skulle känna något var det ingen som tänkte på att fråga eller informera om dem. 

De sätt som vi kopplas samman

En gråmulen novembermorgon när jag lämnat barnen på förskolan stöter jag ihop med en av pedagogerna. Hon har varit sjukskriven en längre tid och personalen har varit ganska förtegen om varför hon är borta. Någonstans har jag ändå anat. 

Jag ser det i ögonen när hon kommer ut från personalingången. På något vis vet jag bara. Hon börjar att berätta. Om blödningen från ingenstans och läkarna som trodde att det kunde vara cancer. Om skräcken. Om ångesten. Rädslan över att kanske behöva lämna sina barn. Hon opererades och läkarna kunde tacksamt konstatera att det var falskt alarm. Det var ingen cancer. 

Nu står hon livmoderlös. Förbryllad. Men otroligt tacksam över att vara vid liv. Att inte ha cancer. Skakad av upplevelsen kan hon fortsätta att vara mamma. Jag lyssnar. Känner så väl igen mig i det hon berättar. Skrämselhickan. Att inte längre ta något för givet. Det fruktansvärda i att inte ha kontroll över sitt liv och sin kropp. Mycket av det jag upplevt har jag lagt bakom mig, mycket såklart tack vare barnen. Men också för att jag inte ville bli någon som identifierar sig med cancer. Mycket kommer förvånansvärt dock tillbaka, när man får anledning att bli påmind om det. 

Det känns bra att berätta

Hon är bara några år äldre än vad jag är. Hon hade kunnat vara min syster, min vän. I det ögonblicket när vi står där vid grinden till förskolan känns det som att jag står henne jättenära. Det är så mycket jag vill säga till henne. Att jag vet hur det är att från en handvändning vara ”dödligt sjuk” till att i nästa stund vara frisk igen. Vad det gör med en. Att jag vet hur det känns när något stort inom en har förändrats men att alla andra fortsätter att leva sitt liv som vanligt. Hur frustrerande det ibland är. Och att jag förstår behovet av att prata, prata, prata. Låta världen veta vad man varit med om. 

Så jag berättar. Min historia. Att jag också fått min livmoder borttagen. Hon blir brydd. Hur går det ihop? ”Jag såg ju när du var gravid”. Så jag berättar det också. Att jag fick min mammas livmoder. Hon får tårar i ögonen. Uppenbart påverkar jag henne. Försöker dock förmedla att jag berättar inte för att förta hennes historia. Utan för att hon ska veta att jag förstår henne. 

För i själva verket påverkar hon mig. Trots att våra berättelser är relativt lika så finns det en stor skillnad. Hon är mamma när allt det hemska händer. Jag har snuddat vid tanken ett par gånger. Nu blir det svårare att värja sig mot den. Tänk om det hade varit tvärtom? Att barnen kom först och cancern efteråt. Tänk om det inte hade gått att ta bort den? Jag känner den på ett helt annat sätt nu. Skräcken. Kraften i den är skoningslös. 

Hon berättar. Jag berättar. Det känns bra. 

Inte en dag för tidigt
First baby born to woman with uterus transplanted from deceased donor

Inte en dag för tidigt

Den första gången man framgångsrikt transplanterar ett organ lär ha varit år 1954. Första gången man ger sig på att transplantera en livmoder är långt senare, år 2000. Ändå menar de flesta inom området att försöket görs alldeles för tidigt och utan tillräcklig kunskap. Detta eftersom försöket misslyckas. 2007 bjuder Sahlgrenska akademi in forskare och experter världen över till ”The First International Symposium on Uterine Transplantation”. Jag är där. Under mötet diskuterar de alla tänkbara aspekter kring livmodertransplantation – bortstötningsmekanismer, immunosuppression, kirurgisk teknik, graviditetsförlopp och allt där emellan. Det är tydligt att det är hel del forskning som återstår innan en transplantation på människa kan genomföras. 

Efter mer än tio års forskning känner sig den svenska gruppen redo. I september 2012 opererar de för första gången på en kvinna. Mig. Det unika i deras forskningsprojekt är att den transplanterade livmodern kommer från en levande donator. Min mamma. Operationen följs av ytterligare åtta. Totalt i studien är det nio transplantationer, alla involverande levande donatorer. Majoriteten av världens forskare vill hellre se att en livmodertransplantation görs med hjälp av en avliden donator. Operationen är enklare och behöver inte ta hänsyn till donatorn. Det gör också att fler livmödrar blir tillgängliga till kvinnor som behöver dem. Nackdelen är att det är omöjligt att få en komplett översikt och historik på såväl donator som livmoder. 

Ett lopp inom loppet

Sverige blir först med att rapportera om den första framgångsrika livmodertransplantationen. Det kunde emellertid ha varit Turkiet. En turkisk plastikkirurg vill försöka sig på att göra det historiska genombrottet och opererar något år innan Sverige. Han använder sig av en avliden donator. En amerikansk transplantationskirurg som medverkar vid de svenska operationerna bestämmer sig även han för att operera med hjälp av en avliden donator. Ingen av dem har hitintills lyckats. För grejen med livmodertransplantation (och helt olikt någon annan transplantation) är att operationen inte är framgångsrik förrän patienten blir gravid och föder ett barn.

På en läkarkongress 2017 samlas forskare igen för att dela med sig av de världsomspännande erfarenheterna kring livmodertransplantationer. Den här gången är de betydligt fler. Det är en laddad och lite hemlighetsfull stämning i salen. Fler länder har försökt sig på en transplantation och ryktet säger att några av kvinnorna rentav kan vara gravida. Det är mycket prestige. Ett race. Alla vill vara den som är först över mållinjen och med resultat som imponerar på de andra. Ingen vill vara den som gör bort sig. 

Ett annat team i USA har gjort operationer. Så även länder som Mexico, Brasilien, Kina, Tyskland, Tjeckien och Serbien. Förutom Turkiet som enbart transplanterat en kvinna verkar de flesta ha gått på Sveriges linje och involverat en serie av kvinnor i studien. Det är lite för mycket av en slump att det skulle lyckas på en enda kvinna. Några har använt sig av levande donatorer, några avlidna. Några har till och med gjort både och. För att verkligen kunna jämföra. Till forskargruppen i USA har Dr. Liza från Sverige handplockats för att maximera sina chanser. De blir inte först i världen med att lyckas få ett barn efter en livmodertransplantation, men sedermera först i USA. Inte att förringa. De är inte sena med att annonsera ut den nyheten.

> Läs merFirst U.S baby born after a uterus transplant 

Brasilien med flera andra gör sin läxa inför deras operation och åker på studiebesök hos de svenska läkarna. De i sin tur delar gärna med sig av sina erfarenheter. Det är fint. I Serbien är de rentav med vid operationen. Den donerade livmodern kommer från patientens tvillingsyster och transplantationen är unik på så vis att man inte behöver ge någon avstötningsmedicin, då tvillingarna har helt identiska vävnadsantigener. Serbien blir det land som rapporterar om världens första barn efter en livmodertransplantation mellan identiska tvillingar. 

Det är bra att det görs

2000-talet verkar onekligen bli seklet då livmodertransplantation äntligen står på dagordningen. Jag hade önskat att behandlingen kommit tidigare. Lyssnande på läkarnas framgångar kan jag inte hjälpa att bli lite ledsen för alla de kvinnor som inte fått möjligheten. Där drömmen om barn dött för att det inte funnits en livmoder. Men jag är också glad. Jag är glad för att i de fallen där forskningen har tagit tid så har det också blivit bra gjort. Jag är glad att livmodertransplantationer görs idag. Glad för framtiden och alla kvinnor som framöver kommer att kunna få ett helt annat utgångsläge när deras egen livmoder sviker dem. 

Och just det… På kongressen 2017 meddelar Brasilien att de, de facto, har en graviditet. De har lyckats med det som tre före dem misslyckats med. De har gjort den första livmodertransplantationen, med en avliden donator, där kvinnan blivit med barn. De har varit så upptagna med att koncentrera sig på sin forskning att de inte meddelat världen förrän nu. Det hedrar dem. 

> Läs mer:  First baby born to woman with uterus transplanted from deceased donor

4 år av kärlek, lycka och tillsammanshet

(”Tillsammanshet är inte är ett ord, jag vet. Det borde ändå vara det :))

Det är vår sons födelsedag. I present har han önskat sig en röd racerbil. Oklart vilken sort. Efter ett halvhjärtat letande fick han istället ett Super Mario-spel och två innebandyklubbor. Det gick bra det också. Till kalaset i helgen vill han ha ballonger och glasstårta av märket King, för det hade hans kompis på sitt kalas. Det får han såklart. 

Den stora 4-årsdagen kunde inte komma fort nog, enligt sonen. Själv börjar jag uppleva det som alla föräldrar pratar om, att livet med barn går så fort. Fram till nu har vardagen farit fram så hastigt att vi ibland haft svårt att hålla oss ovanför vattenytan. Där emellan sömnlöshet och blöjbyten finns det varken tid för vila eller reflektion. Det är skönt att nu kunna närma oss ett sorts lugn, med mer utrymme för eftertanke. 

***

Miranda Hobbes i Sex and the City säger det bra när hon håller hennes bebis efter förlossningen: ”It´s like an elephant walked into the room”. Det är en väldigt konstig känsla att se sitt barn för första gången. Det går liksom inte att ta in. Det är också konstigt att upplevelsen av min son som föds sker i ett rum fullt av åskådare men att jag själv ligger stirrandes in i ett grönt skynke på ett operationsbord, med knapp förmåga att röra mig. 

Idag på dagen för fyra år sedan kl 09.38 lades han 46 centimeter lång på mitt bröst. Henry. Där och då var vi föräldrar. Jag grät. Inte den hejdlösa gråten av lycka. Utan en skälvande gråt av lättnad då en gigantisk anspänning släpper i kroppen. För min man blev det några omtumlande och slitsamma första dagar på sjukhuset med att ta hand om oss båda, springandes fram och tillbaka mellan avdelningarna. Jag vårdades för mitt kejsarsnitt men också ett otäckt spinalläckage som gjorde att hela omgivningen kändes som ett trångt bultande maskinrum. Henry vårdades för ett par ej till fullo utvecklade lungor som gjorde det svårt för honom att andas. Hud mot hud, med en mängd slangar runt honom, satt min man i timmar och höll om vår son. Lovade att alltid skydda honom.

För mig tog det några veckor innan jag verkligen kände bandet. Han låg intill mig i soffan och jag kunde inte sluta titta på honom. Min alldeles egna bebis. Hans stadiga blick borrade sig djupt in i mig och öppnade upp en ström av uppdämda känslor. Efter allting vi varit med om – transplantation, IVF, insättningar, en 35 veckors lång graviditet (som jag inte riktigt vågade tro på) – slog det mig äntligen. Jag är mamma nu. Lyckotårarna rann i strilar och jag viskade om och om igen ”du är min”.  

Det har varit fyra händelserika år. Intensiva. Utmanande. Glädjerika. Henry är en minst sagt bestämd och ihärdig liten kille. Envis. Känslosam. Född med den största integritet och rättspatos jag träffat på hos ett barn. Han är försiktig, eftertänksam, klok och otroligt kärleksfull – när han själv vill vara. Tidigt kom vi underfund med att det aldrig enkelt går att säga åt honom någonting, han behöver ha kontroll på allting han gör. Han älskar pasta, Super Mario och att klä upp sig fint i skjorta och slips. Vad han inte gillar är påflugna människor och när något avviker från det vanliga. Det mesta i hans vardag måste därför förberedas och förebådas. Eller sporras. Han kräver mycket. Men ger också otroligt mycket. I många avseenden är Henry fullkomligt unik – och i andra är han precis som alla andra barn. Mest är han… Henry. En fantastisk kille med stor egen vilja. 

Det lilla vi visste om föräldraskap när han föddes fick vi ganska snart omvärdera. Metoder som fungerar på de flesta barn gick helt enkelt inte att applicera på Henry. I början stod vi handfallna men idag är jag tacksam. Han har lärt mig tålamod. Han har lärt mig om ödmjukhet och respekt även till de små människorna. Styrkor och svagheter hos mig själv. Saker som jag överhuvudtaget inte trott att jag skulle lära mig. Fortfarande får han mig att ifrågasätta allt jag någonsin trott på – på ett bra sätt. Att vara mamma till honom är överlägset det bästa som hänt mig.

Idag är det svårt att föreställa sig hur livet skulle sett ut utan honom. Borta är långa sovmorgnar och en relativt bekymmersfri vardag. Att kunna rå om sig själv. Borta är däremot också tomrummet i själen, livet som ofrivilligt barnlös. Ångesten över att inte kunna bli förälder. Tvåsamheten och att vara ett med sin partner har ersatts med en ständig uppoffring av sig själv. På middagarna får han det sista av allting fastän jag själv är hungrig och till fikat får han de största bullarna. När jag är trött eller sjuk och kroppen inte vill annat än att ligga raklång på soffan så sätter jag mig på golvet och leker med bilar. För att han ber mig om det. 

Samma är det med hans lillasyster. De två är min värld. Min mening. Min kärlek till dem är ovillkorlig och oändlig. Och min uppgift som mamma är att alltid backa upp dem. Det och att fixa ballonger och glasstårta med ljus, fastän jag hatar kalas. Men jag vet att det är värt besväret när jag ser lyckan i min 4-åriga sons ögon. 

Grattis på födelsedagen, mitt älskade hjärta <3 

Slut på innehåll

Inga fler sidor att ladda

Stäng meny