Något som heter cancer kommer i vägen

Cancern kom någonstans mellan frukostflingorna och kvällsmackan. Mellan vardagslunken och husdrömmar. Mellan kärleken och…livet. Jag var intet ont anande. 

Ett cytologprov år 2002 visar en ”svårvärderad atypi”. Någonting i mitt underliv avviker från det vanliga. Provet tas om efter någon vecka och visar då normalt. Jag tänker, det verkar ju helt knäppt. Men köper helt och hållet förklaringen att det ”ibland blir så”. Vid 23 års ålder kan ju inget ont hända en. 

Tre år senare har jag ett nytt cytologprov inbokat. Inför rutinkontrollen har jag besvär med en envist molande värk i buken. Jag har också sökt hjälp för blödningar och irritationer i underlivet som känns märkliga. Då får jag till svar att jag har en ”lättirriterad livmodertapp”, vilket också verkar rimligt. Barnmorskan som gör provet denna gången höjer lite förvånat på ögonbrynen när jag nu har ont och blöder kraftigt. ”Återkom om du får feber”. 

(Efter de orden har jag än idag svårt för att ta barnmorskor på allvar. Med ett fåtal undantag)

En vecka senare ringer jag akut till gynmottagningen på lasarettet. Jag blir inlagd på stört och får antibiotika intravenöst för en grav infektion på livmodertappen. Provet som läkaren tar visar också på cellförändringar. Överläkaren kallas in och undersöker mig. Det planeras för en operation där livmodertappen ska laserstrålas. En kurator kommer in på mitt rum, sitter på sängkanten med huvudet på sned och lägger handen på mitt ben. Familjen är på besök, oroliga. Jag förklarar lugnt vad som ska hända och vad som präntats i mig av läkarna. ”Cellförändringar är inte farliga”. Det är rent av lite spännande att bli nedsövd för första gången. 

På uppvaket ligger andra tjejer som genomgått samma ingrepp. De åker hem efter ett par timmar, jag rullas upp på vårdavdelningen igen. I det läget har en invasiv livmoderhalstumör slagit rot i kroppen, men läkarna undviker skickligt ordet cancer. I efterhand har jag förstått att personalen mycket väl visste vad som väntade och att cellförändringar bara var en liten förevändning för operationen. Uttrycket ”lyckligt ovetande” trycks ner i vrångstrupen. När läkaren kommer in på mitt rum efter operationen och vill prata om sina fynd, är jag helt oförberedd. Jag blir lamslagen. 

Vi sitter i ett celliknande minimalt rum, jag och min sambo. Jag ser läpparna på läkaren röra sig, men förstår inte vad han säger. Tankarna irrar iväg. Jag stör mig på kuratorns illröda läppstift och tantiga frisyr. Och jag tänker att det var mig en märklig tanke att ha när läkaren talar om att jag har cancer. 

Mitt fall tas över av Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, där läkaren gör en undersökning under narkos. Överläkaren på ortssjukhuset är självsäker och försäkrar mig om att han sannolikt fått bort allting när han strålade. ”Det här är bara ett rutinförfarande”. Än en gång blir jag lurad. Andra gången på kort tid ligger jag på ett uppvak. Jag ser läkaren som undersökt mig gå runt till de andra kvinnorna och prata lugnande med dem, de ler lättat tillbaka. Mig går hon förbi, utan att vilja möta min blick. Skräcken griper tag i mig, instinktivt vet jag vad det innebär. Tysta tårar värker inom mig. Jag håller andan i två dagar.  

Jag är tillbaka på sjukhuset på en onsdag. I ett lika litet rum som det förra. In sveper en katastrofbringande storm, förklädd till min läkare. Lika avskalat och lättvindigt som att meddela vad det blir till middag, ger hon mig beskedet jag fasat för. ”Som jag misstänkte så är cancern kvar, så det kommer vi att ta bort”. Livmoderhals, lymfkörtlar, vävnad och livmoder. Allt ska bort. Det tar ett tag att inse vad hon säger. Inom mig öppnas en avgrund. Jag har hållit andan så länge att jag inte längre får luft. Ut kommer ett skrik och början till ett hav av uppdämd och okontrollerad gråt. Läkaren är förvirrad, ”jag trodde att du var informerad”. 

Jag lämnar sjukhuset chockad och själsligt avstängd. I bilen hem sitter jag och min sambo tysta. Tårarna rinner nerför ansiktet, bryr mig inte ens om att torka. I bagaget ligger en torkställning till badrummet, som vi hade tänkt byta på Ikea efter samtalet med läkaren. Så urbota idiotiskt. Det går inte längre att blunda för problematiken, det här händer verkligen på riktigt. På tisdag ska jag opereras. I fem dagar gråter jag konstant, mer tid finns inte. Sambon säger de rätta sakerna för stunden, men innerst inne vet jag att det här kommer inte att hålla. Inte för att jag leker martyr och vill tycka synd om mig själv, för det gör jag. Utan för att jag bara vet. Vårt förhållande är inte byggt för att klara av den här katastrofen. Vi har nyss flyttat till hus, det är nu som livet med planer för familj ska ta vid. Något som heter cancer kommer i vägen. Mitt liv kommer inte att bli detsamma. 

Den 12 april 2005, klockan 06.10, står jag utanför sjukhusporten. Jag har inte sovit på hela natten. Jag förstår inte hur kroppen styrs in på sjukhuset när paniken och rovdjuret inom mig skriker att fly. Jag har sådan ångest att det känns som att jag ska gå sönder. Jag är 10 minuter sen och möts av en utskällning från en bastant sköterska. Jag har lust att slå ihjäl henne. 

Med tunna draperier emellan ligger vi uppradade. Som boskap på väg till slakt. En efter en rullas vi iväg, ibland uppstår det en liten trafikstockning i knutpunkten in till salarna. Någon skriker i ångest – ”jag vill inte det här!”. Det kunde varit jag. Om det inte vore för att jag är rädd för att tappa det. Även i mitt livs värsta stund så är jag för mycket av en fröken duktig för att vara till besvär.

Operationen går bra. Provresultaten är positiva. Lika fort som jag blev med cancer, lika fort är jag av med den igen. Hann aldrig ens att känna mig sjuk. Kvar är ett ärr på magen, som påminner mig de dagar jag vaknar upp och mot förmodan tror att allt är som förr igen. Att allt bara var en mardröm. Och att jag fortfarande skulle kunna bli mamma. Kvar är också en obeskrivlig ilska över att universum och ett av Sveriges främsta sjukhus berövat mig på det mest heliga. Efter sig lämnar de ångesten över att inte förstå varför jag, av en samling äldre kvinnor, är den enda 25-åringen som ligger på avdelningen. En sköterska vill tala om hur jag ser ut inuti efter operationen, vill ge mig verktygen för att bearbeta. Men jag är inte där. Jag vet inte hur jag ska förklara att läkarna grävt ett större hål inom mig än storleken på en livmoder. Säkerligen kommer jag att få äta upp att jag inte lyssnar, men jag vill bara hem. Lägger upp en strategi för att klara av dagarna på sjukhuset, en minut i taget. Den psykiska smärtan begraver jag på ett säkert ställe djupt inom mig där ingen kan komma åt den. Cancern är borta. Utåt sett är allting bara bra. 

Två månader efter att jag först fått beskedet är jag tillbaks på jobbet. Alla verkar lättade över att jag tar allting så bra. Jag pratar om allting som hänt och känner mig oövervinnerlig. Föds av den uppmärksamheten jag får. Jag intalar mig att jag minsann är stark och att jag kommit lindrigt undan. ”Det finns alltid de som har det värre”. Sambon flyttar ut och jag begraver mig i jobb. Det som definierat mig fram till cancern har varit en omättlig energi och krav på prestation. Jag tänker inte sluta med det nu. Kämpar tappert för att inte förändras. Det går ett tag. I takt med att folk går vidare från det som hänt mig och det vardagliga tugget är tillbaka, växer sig tomheten inom mig allt större. På rasterna drar jag mig undan. Orkar inte längre lyssna på pratet om familjeliv. Orkar inte med att hålla uppe fasaden för de sneglande blickarna. Jag är inte som vanligt längre. Min räddning blir en utmattningsdepression, ett år efter operationen, som slår hål på allt. Då först släpper jag på kontrollen över mina känslor.    

Moder Liv

Translation: Mother of Life

2013. I begynnelsen av det nya livmoderlivet

Mamma kallar den vår livmoder. Organet som en gång var hennes och som formade mig och mina två yngre systrar. Mitt första hem. Nu är det min livmoder. Jag visste det inte då, i början av 2013, men samma livmoder skulle också ge liv åt mina två barn. Efter att ha varit obrukbar för en kvinna i över 20 år, kunde den ges till en annan kvinna – dottern – och återanvändas till att skapa ett fjärde och femte barn. En livmoder – tre generationer.   

”Ibland tycker jag att jag kan känna den. Inte så mycket fysiskt. Mer andligt. Att jag känner den leva inuti mig. Som att den pratar med mig. Den sa mig direkt att något var fel då när jag blev dålig efter operationen. Hann knappt vänja mig vid att vara hemma innan jag var tillbaka på sjukhuset. Nu är det annorlunda. Nu säger den ”Jag har det bra här inne. Jag är redo för mitt ändamål. Vi kan uträtta underverk, du och jag.”

På utsidan märks det inte så stor skillnad. Bortsett från ett ärr på magen ser jag ut och beter mig som jag gjorde innan transplantationen. På insidan är det en djupsinnig skillnad. Jag har fått min fertilitet tillbaka, den som brutalt togs ifrån mig för 10 år sedan. Jag är som andra kvinnor – igen. Med samma möjlighet och chans till barn och egen familj. Jag har lust att skrika ut det högt från hustaket. Men jag håller det tyst för mig själv. Som en hemlighet. Bara jag och min livmoder som vet. Vi har ett eget språk. En egen allians. 

Jag har försökt att föreställa mig hur hon ser ut. LivModern. Moder Liv. De anatomiska bilderna gör henne inte riktigt rättvisa. För mig är hon mer ett stort varmt hjärta som ger resten av kroppen en själslig frid och harmoni. Skrymslen och vrår som legat i dvala, tankar och känslor som begravts –  allt väcks till liv igen. Tack vare detta hjärta. Symboliskt nog föddes vår son med ett hjärta i pannan. Ett storkbett som med tiden bleknar men som alltid kommer att ha en stor betydelse för oss.  

(För många år sedan, innan det blev aktuellt för mig med en transplantation, skrev jag en artikel om min historia. Redaktören för tidningen gav den rubriken Moder Liv. Jag gillade det uttrycket. Bar med mig det och skrev det flera år senare i min dagbok.)

4 saker jag lärde mig om min transplanterade livmoder

Min mammas livmoder opererades in i mig. Här är 4 saker jag lärde mig om den efter transplantationen. 

1. Den kändes inte

Tänk bort filmen Alien. Det här var inget likt det. Ingen livmoder som ursinnigt försökte bryta sig ut från min buk med andra ord. Mestadels bodde min nya livmoder fridfullt inuti mig utan att göra så mycket väsen av sig. Rent fysiskt var det inte så stor skillnad mot innan. Jag skulle tro att livmodern accepterade sitt nya öde precis som alla andra transplanterade organ. Som en del av en ny kropp.

Det här var dock banbrytande forskning och den första gången en kvinna faktiskt kunde jämföra upplevelsen av en medfödd livmoder med en transplanterad. Så kanske var det inte så underligt att folk frågade ”känns livmodern som din egen?”. Jag svarade att det känns…helt naturligt. Så ja, som min egen.   

2. Den blödde KRAFTIGT

Min egen mens minns jag som ganska ”snäll”. Jag hade stundtals en ganska intensiv mensvärk, som jag fick tabletter för. Blödningen var lite rikligare de första dagarna, som brukligt, men sedan räckte det gott och väl med trosskydd för att fånga upp det sista droppandet. Blödningen jag fick efter transplantationen var l å n g t i f r å n snäll. 

De första sju dagarna av varje menstruation fick jag typ hålla mig inomhus. Det gick helt enkelt inte att vara för långt ifrån en toalett. Alternativet hade annars varit att ta med en packe extra byxor. Jag utarbetade ett system där jag gick runt halvt knipandes för att en gång i halvtimmen gå på toa och ”tömma”. Det som kom ut var en hel fors. En sådan störtflod räckte för att blöda igenom allting jag hade på mig undertill. På plussidan fanns att jag inte hade någon mensvärk. 

Läkarna menade att det troliga är att livmodern blöder mer ju äldre den blir (och att jag kanske hade haft rikligare blödningar om jag haft min egen livmoder kvar). Själv är jag helt övertygad om att jag med mammas livmoder även fick hennes blödningar. Mamma berättade att hon mot slutet (på väg in i klimakteriet) haft så kraftiga blödningar att hon tvingades ha fyra bindor på sig samtidigt när hon var på jobbet. Och det var ändå inte tillräckligt.   

Min teori bekräftades ett halvår efter transplantationen, då det kändes som att blödningarna stabiliserades något. Det blev lite mer hanterbart. Jag tror att slemhinnorna i livmodern helt enkelt behövde tid för att anpassa sig efter mina hormoner och att den första tidens menstruationer följde mammas mönster. 

Fotograf: Lennart Wiman

3. Den förstärkte hormoner

Hormoner ja. Frågar du läkarna skulle de envist hålla fast vid att livmodern inte är ett hormonellt organ. Det är i äggstockarna som kvinnans hormoner finns. Vilket ju är helt korrekt. Jag skulle emellertid säga att livmodern är en större anhängare till äggstockarna än vad man skulle kunna tro. 

Utan livmoder var jag tämligen aningslös. Jag visste inte var i menstruationscykeln jag befann mig och inte heller var jag påverkad av den. Med livmoder däremot, var det något helt annat. Ömma bröst, svullnad, irritation, trötthet, sötsug och nedstämdhet växlade snabbare i kroppen än vad jag själv hängde med. Klassiska symptom på PMS som rent tekniskt borde uppstå även utan livmoder, blev med ens v ä l d i g t påtagliga. Orolighet och andra humörförändringar upplevdes både starkare och intensivare. Mitt sköna aningslösa liv hade bytts till en enda lång berg-och-dal-bana av knepiga hormonella tillstånd. Om äggstockarna skulle beskrivas som två högtalare, förefaller livmodern vara en kraftfull förstärkare. 

Efter att ha tagit bort livmodern en andra gång kan jag konstatera att jag generellt mår mycket bättre utan livmoder. Förr kunde jag, där emellan ägglossning, PMS och mens, på sin höjd ha 5-6 toppdagar per månad. Nu är de betydligt fler. Kroppen känns inte längre som en hormonell jojo. Nu är jag ingen läkare, men för mig känns det som att man skulle kunna hjälpa avsevärt många kvinnor med svåra PMS-problem – bara genom att avlägsna livmodern.

4. Den kunde visst förmedla sparkar

Under en lång tid trodde majoriteten av läkar-teamet att vi med en transplanterad livmoder inte skulle kunna känna smärta, än mindre sparkar och sammandragningar. De hade fel. Trots kapade vener och avklippta nervtrådar hittade livmodern ett sätt att ändå förmedla vad den upplevde. Jag kände när gynekologen knipsade lite galet i livmodertappen till vävnadsproverna. Jag kände garanterat varje gång IVF-läkaren förde in instrumenten till att placera embryon i livmoderkroppen. Och varje gång var läkarna lika förbluffade. 

Jag kände mina barn långt innan de kom ut. Jag kände deras första sparkar, deras hicka och andra små rörelser och egenheter som är typiskt för dem fortfarande. Jag är ganska säker på att jag kände sammandragningar i slutet av graviditeten. Det var bara det att jag inte visste att det var just sammandragningar jag kände. Eftersom läkarna var så övertygade om att jag inte skulle känna något var det ingen som tänkte på att fråga eller informera om dem. 

Mamma

Translation: Mom

Mamma och jag står inte varann särdeles nära. Vi hörs inte av särskilt ofta. Vi delar inte recept eller hemligheter med varann. Hon är inte typen med starka känsloyttringar. Ändå tvekade hon aldrig att lägga sig på operationsbordet för min skull. Jag fattar det. Nu. Jag skulle göra allt i min makt för att mina barn ska få uppleva samma känsla de ger mig när jag håller dem i min famn. Om de skulle vilja det.  

Mamma är en väldigt rationell kvinna. Pragmatisk. Hon ältar och grubblar inte över saker. Och när hon bestämmer sig för något så gör hon det. Som i fallet med att donera sin livmoder. Jag besitter inte någon av dessa egenskaper. Ändå har jag ärvt en hel del från min mamma. Envisheten. Stoltheten. En smula lathet. Men också en stor driftighet. En inre styrka.

Jag minns inte att jag ställde frågan. Hon å andra sidan hade följt mitt intresse för livmodertransplantation och forskningen på Sahlgrenska under en längre tid. Hon var väl förberedd. När diskussionen om donation kom upp svarade hon bara ”självklart”. Och så var det inte mer med det. 

Numera delar vi något större än recept och hemligheter. Bandet till mina barn och äventyret kring hur de kom till. Vi pratar inte om det så mycket, men det finns där. Vi har båda gemensamt att vi tagit bort livmodern. Och fastän omständigheterna var helt annorlunda, så finns det flera saker som vi kan relatera till. Ärret på magen till exempel. Och när vi får den återkommande frågan om vi känner oss mindre kvinnliga för att livmodern är borta, så skakar vi båda på huvudet skrattandes.  

Den etiska debatten som pågår inom den medicinska världen, om huruvida det är rätt att be en mamma donera livmodern till sin dotter och riskerna det innebär med en operation, är däremot inte min sak att kommentera. Sådana frågor kan bara min mamma svara på. Det här är helt hennes ord: 

”Jag kände mig inte tvingad att ställa upp. Och aldrig någon gång kände jag mig pressad. Jag hade gott om tid på mig att tänka och tycka, men framförallt att mentalt inse och förstå vad som väntade mig. När min dotter ställde frågan hade jag redan bestämt mig. Jag hade nog däremot inte donerat till någon helt okänd, tvärtom så vill jag nog ha något band till den jag donerar till. 

Att förstå vad en operation innebär till fullo gör nog ingen. Jag hade aldrig opererats förut och vi var dessutom det första paret ut i denna forskning, så det var såklart svårt. Risker och konsekvenser finns i allt man gör och min inställning för det mesta är att man kan inte oroa sig för dem. Annars finns det inte mycket att leva för. Dessutom kände jag en stor tillit till läkarteamet. Jag hade en magkänsla som sa att det här kommer att gå bra. Det kommer att lyckas och det kommer att bli en bebis.

Om det inte hade fungerat så hade vi i alla fall försökt. Jag saknar överhuvudtaget inte min livmoder. Jag har fått tre helt underbara döttrar och jag behöver den inte längre. Och med tanke på vilka besvär jag hade med blödningar den sista tiden, så var det bara skönt att bli av med den. Jag ångrar mig inte. Jag har skänkt något fint och fått bra ”betalt” i form av två underbara barnbarn. 

Jag är för livmodertransplantation. Ju fler operationer som görs desto säkrare blir de. Det är många som kämpar med sin barnlöshet och som behöver den här operationen. Jag vill att fler ska känna till det.” 

Liknande inlägg

Det är inte livmodern man har sex med
Illustration från boken "Underbara underliv". I den finns allt du behöver veta om de kvinnliga könsorganen. Läs den!

Det är inte livmodern man har sex med

Translation: It is not the uterus you have sex with

Låt oss reda ut ett par saker kring livmodern, såhär från start. 

Livmodern (uterus) är det fantastiska organ i kvinnans kropp i vilket ett befruktat ägg klamrar sig fast och under nio månader utvecklas till ett barn. Inte större än en knytnäve ligger den inbäddad i bäckenet – bakom urinblåsan och intill äggledare och äggstockar. Ingången till dess inre är en jättesmal kanal som går under namnet livmoderhals eller cervix. Om passagen skulle man lika väl kunna säga utgång, när det i själva verket är fler saker som går ut än in – flytningar, mensvätska, ett barn. 

Det här med livmoderhalsen förbryllar en del. Vissa misstar den för en vidöppen väg från slidan in i livmodern. Livmoderhalsen är emellertid ingen sluss, som transporterar större saker fram och tillbaka som man vill. Med stora saker menar jag förstås penis. Det är helt omöjligt för en penis att ta sig in i livmodern. Punkt. Detta på grund av då livmoderhalsens utformning, men också slidans. Slidan är elastisk både på djupet och bredden för att kunna ge plats åt de flesta penisar och därigenom inte låta dem ta sig längre in. Hos de allra flesta kvinnor är livmodern dessutom böjd framåt i nästan 90 graders vinkel och skulle man då försöka sig på att böja en erigerad penis så knäcks den. 

Kontentan: När man transplanterar en livmoder från kvinnans mamma är det alltså inte samma sak som att mannen har sex med partnerns mamma. Enligt internet verkar det finnas några som tror det.  

Livmodern är ett härbärge, en plats att växa i. Växtämnet i sig, embryot, är redan tillverkat (i mitt fall i ett IVF-labb) när det väl bosätter sig i livmodern. Livmodern har med andra ord ingen som helst påverkan på barnets arvsanlag. Mina barn är en produkt av mig och min man. Inte min mamma. Det verkar det också finnas en del uppfattningar om. 

Utan livmoder – inget barn

Jag förstår. Livmodern är inget organ man i allmänhet behöver ägna så mycket uppmärksamhet åt. Den vare sig syns eller känns av särskilt ofta. Det är därför inte så konstigt att man inte vet så mycket om den. Det som förvånar mig dock är hur många det är som inte känner till detta: Utan livmoder blir det inga barn. 

Under åren har jag tvingats genomlida en rad pinsamma haranger från folk som menar väl, men som inte har en aning om vad det innebär att inte ha en livmoder. Människor som jag knappt känner som efter min canceroperation ringer upp och instruerar mig att ”slappna av, så kommer det barn när man minst anar det”. Min chef på tidningsförlaget jag arbetar för (i koncernen ger man ut ett av Sveriges största kvinnomagasin?!) försöker på fyllan övertyga mig om att ett privatsjukhus i Stockholm fixar allt inom infertilitet. ”Sök dit så ska du se att du blir gravid”. Lönlöst försöker jag förklara att det finns ingen chans i världen att bli med barn om det inte finns en livmoder.

Kvinnans inre könsorgan arbetar i perfekt symbios. Äggstocken som frigör ägget, äggledaren som fångar upp spermien och ser till att det blir ett embryo. Och livmodern som låter embryot utvecklas till ett barn. Alla delar är lika viktiga. Om någon del skulle ha ett funktionsfel så finns det sedan flera år tillbaka en rad behandlingar att få, för såväl kvinnan som mannen. Stimulerad ägglossning, insemination med spermier och provrörsbefruktning är tre exempel på sådana behandlingar. Eftersom ofrivillig barnlöshet klassas som en sjukdom har du rentav rätt till dessa behandlingar. 

Men när det är problem med livmodern (missbildningar, sammanväxningar, avsaknad, you name it), då är det stopp. Då finns det ingen behandling. Förrän nu. Sahlgrenska Universitetssjukhuset gjorde det möjligt genom livmodertransplantation. Inte ett privatsjukhus i Stockholm. I övriga fertilitetsfrågor är de säkert toppen. 

Liknande inlägg

Sedan ska också jag vara glad

September 2012

Jag är inte bra på att vara sjuk. (Finns det någon som är det? Hur gör man?). Jag sluter mig. Virar ett osynligt täcke runt mig och biter ihop tills jag är kapabel nog att ta in omvärlden igen. Att vara sängliggande på ett sjukhus och i händerna på vårdpersonal gör något med mig. Känner mig liten och förminskad. Det hela påminner alltför mycket om sist. Då när jag hade cancer och de tog bort min livmoder. Jag var den enda 25-åringen bland ett gäng äldre damer som satt i dagrummet och läste skvallertidningar till synes oberörda. Själv tyckte jag att mitt liv var över. Har aldrig förr känt mig så ensam och förtvivlad.

Den här gången är det annorlunda. Operationen är frivillig och inte traumatisk på det viset. Bokstavligen kan den komma att ge mig ett annat liv. Ändå är det jobbigt. Jag känner inte igen mig själv. Blicken är suddig och hjärnan är trög och simmig. Får anstränga mig för att kunna formulera ord till folk omkring mig. Kroppen är stressad. Speedad. Pulsen stiger till det dubbla så fort jag rör mig. Jag har aldrig provat droger men jag föreställer mig att det är så här det är när man är påverkad. Jag känner mig jagad. Skulle vilja snöra på mig ett par löparskor och springa så fort jag kan. Och då är jag en av världens lataste människor. Det jobbiga skakandet vill inte ge med sig, värst är det i benen. För att försöka komma till ro tvingar jag mig till sängen och handgripligen trycker ner benen plant mot lakanen. Restless legs har fått en helt ny innebörd.

Läkarna letar förklaringar till mitt och S´s tillstånd. En del symtom är typiska biverkningar av läkemedlen och kommer att ge med sig. Andra, såsom skakandet, är förbryllande. De rådfrågar och ringer runt till läkemedelstillverkare. Den förklaring de till slut enas om är att vi har fått en dålig sats av den medicin som ges i hög dos precis vid operationstillfället för att slå ut immunförsvaret. Mats Brännström, huvudmannen för projektet, är orolig. En hel värld har fått upp ögonen för hans livsverk och pressen är enorm. Och vi ligger medtagna och deprimerade på sjukhuset. Han drömmer mardrömmar om en svart klump till organ som rinner ur oss och säger till mig ”Du måste försöka rycka upp dig”. Han ringer till min sambo och ber honom ta med tidningar och annat som ska distrahera mig. Och så skickar han upp teamets psykolog.

Vi har pratat om det här dock. Vad som händer med psyke och kropp när man går från ett friskt tillstånd till ett sjukt. De andra patienterna som ligger på avdelningen har i regel varit njur-eller leversjuka under en längre tid och brukar efter transplantationen tillfriskna redan efter något dygn. Ofta är det donatorn som mår sämre än patienten. Nu är det tvärtom. Mamma ligger på kvinnokliniken men traskar relativt obekymrat tvärs över sjukhusområdet för att hälsa på mig ett par dagar efter operationen. Någon dag till efter det skrivs hon ut. Jag fortsätter att kräkas och skaka.

Mot smärtan från operationssåret får jag alvedon. Mot skakningarna ger de mig morfin-sprutor. Först intravenöst. Sedan direkt in i benen. När det inte fungerar tar jag till det som lindrar någorlunda. Att hålla mig i rörelse. Jag går maniskt runt i cirklar, först inne på rummet och sedan i korridoren. Varv efter varv går jag i mina Foppa-tofflor, även på nätterna. Sömntabletter har ingen effekt. Så småningom tillåts vi att röra oss utanför avdelningen och ner till entrén. På sjukhusområdet råder det byggarbetsplats. Byggdamm och infektionskänslighet är ingen bra kombination för oss och vi behöver ha skydd för munnen och en bylsig sjukhusrock över våra kläder. S kommer tillbaka från en tur till pressbyrån, gråtandes. Hon känner sig som en utomjording som alla stirrar på. Jag orkar inte bry mig. Stålsatt på gränsen till uppgiven behåller jag mitt påklistrade leende och försöker göra vad som förväntas av mig. Ingen sköterska gillar en grinig patient. Känns på något vis skämmigt att vara deppig och dålig efter en operation som den här. Jag sväljer mina mediciner, dricker mycket från plåtkannan och skriver upp hur mycket jag kissar och äter. Försöker få i mig så mycket mat som möjligt, fastän bara lukten av mat gör mig illamående. Undviker uppehållsrummet av den anledningen. Vill heller inte riskera att behöva prata med några av de andra patienterna. Känns utlämnande och knepigt att ge mig in i en diskussion om att jag har transplanterat livmodern. Låter dem tro att jag även jag är njur- eller levertransplanterad.

Med livmodern är det bara bra

Med livmodern själv är det däremot bara bra. Det är skönt. Varje dag kommer doktor Liza in och mäter flödena i livmoderartärerna. Det är de som förser livmodern med kraft och de som hela operationen kretsar kring. På ultraljudsbilderna ser man hur min vagina återigen är sammankopplad med något större. Ett rum för ett barn. Inuti livmodern syns endometriet, hinnan vars tjocklek ska bli avgörande för om ett embryo ska fastna. På avdelningen där vi ligger har det ställts iordning ett särskilt undersökningsrum för oss. På skakiga ben kryper vi upp i gynstolen för att göra de första biopsierna på livmodertappen. De som visar hur livmodern verkligen mår. Det ser bra ut. Mats Brännström är lättad. Jag längtar hem. Jag behöver få komma ur mitt skal och slicka mina sår ifred. Känna mig som mig själv igen. Då först kan jag också glädjas över operationen.

På den tolfte dagen skrivs jag äntligen ut. Jag åker hem. Jag pustar ut. Fem dagar senare är jag tillbaka på sjukhuset. Jag har feber och en diffus värk i buken. Kroppen visar alla tecken på en avstötning. 

Bild på ett öga med glasögon.

Liknande inlägg

Slut på innehåll

Inga fler sidor att ladda

Stäng meny