Min mammas livmoder opererades in i mig. Här är 4 saker jag lärde mig om den efter transplantationen. 

1. Den kändes inte

Tänk bort filmen Alien. Det här var inget likt det. Ingen livmoder som ursinnigt försökte bryta sig ut från min buk med andra ord. Mestadels bodde min nya livmoder fridfullt inuti mig utan att göra så mycket väsen av sig. Rent fysiskt var det inte så stor skillnad mot innan. Jag skulle tro att livmodern accepterade sitt nya öde precis som alla andra transplanterade organ. Som en del av en ny kropp.

Det här var dock banbrytande forskning och den första gången en kvinna faktiskt kunde jämföra upplevelsen av en medfödd livmoder med en transplanterad. Så kanske var det inte så underligt att folk frågade ”känns livmodern som din egen?”. Jag svarade att det känns…helt naturligt. Så ja, som min egen.   

2. Den blödde KRAFTIGT

Min egen mens minns jag som ganska ”snäll”. Jag hade stundtals en ganska intensiv mensvärk, som jag fick tabletter för. Blödningen var lite rikligare de första dagarna, som brukligt, men sedan räckte det gott och väl med trosskydd för att fånga upp det sista droppandet. Blödningen jag fick efter transplantationen var l å n g t i f r å n snäll. 

De första sju dagarna av varje menstruation fick jag typ hålla mig inomhus. Det gick helt enkelt inte att vara för långt ifrån en toalett. Alternativet hade annars varit att ta med en packe extra byxor. Jag utarbetade ett system där jag gick runt halvt knipandes för att en gång i halvtimmen gå på toa och ”tömma”. Det som kom ut var en hel fors. En sådan störtflod räckte för att blöda igenom allting jag hade på mig undertill. På plussidan fanns att jag inte hade någon mensvärk. 

Läkarna menade att det troliga är att livmodern blöder mer ju äldre den blir (och att jag kanske hade haft rikligare blödningar om jag haft min egen livmoder kvar). Själv är jag helt övertygad om att jag med mammas livmoder även fick hennes blödningar. Mamma berättade att hon mot slutet (på väg in i klimakteriet) haft så kraftiga blödningar att hon tvingades ha fyra bindor på sig samtidigt när hon var på jobbet. Och det var ändå inte tillräckligt.   

Min teori bekräftades ett halvår efter transplantationen, då det kändes som att blödningarna stabiliserades något. Det blev lite mer hanterbart. Jag tror att slemhinnorna i livmodern helt enkelt behövde tid för att anpassa sig efter mina hormoner och att den första tidens menstruationer följde mammas mönster. 

Fotograf: Lennart Wiman

3. Den förstärkte hormoner

Hormoner ja. Frågar du läkarna skulle de envist hålla fast vid att livmodern inte är ett hormonellt organ. Det är i äggstockarna som kvinnans hormoner finns. Vilket ju är helt korrekt. Jag skulle emellertid säga att livmodern är en större anhängare till äggstockarna än vad man skulle kunna tro. 

Utan livmoder var jag tämligen aningslös. Jag visste inte var i menstruationscykeln jag befann mig och inte heller var jag påverkad av den. Med livmoder däremot, var det något helt annat. Ömma bröst, svullnad, irritation, trötthet, sötsug och nedstämdhet växlade snabbare i kroppen än vad jag själv hängde med. Klassiska symptom på PMS som rent tekniskt borde uppstå även utan livmoder, blev med ens v ä l d i g t påtagliga. Orolighet och andra humörförändringar upplevdes både starkare och intensivare. Mitt sköna aningslösa liv hade bytts till en enda lång berg-och-dal-bana av knepiga hormonella tillstånd. Om äggstockarna skulle beskrivas som två högtalare, förefaller livmodern vara en kraftfull förstärkare. 

Efter att ha tagit bort livmodern en andra gång kan jag konstatera att jag generellt mår mycket bättre utan livmoder. Förr kunde jag, där emellan ägglossning, PMS och mens, på sin höjd ha 5-6 toppdagar per månad. Nu är de betydligt fler. Kroppen känns inte längre som en hormonell jojo. Nu är jag ingen läkare, men för mig känns det som att man skulle kunna hjälpa avsevärt många kvinnor med svåra PMS-problem – bara genom att avlägsna livmodern.

4. Den kunde visst förmedla sparkar

Under en lång tid trodde majoriteten av läkar-teamet att vi med en transplanterad livmoder inte skulle kunna känna smärta, än mindre sparkar och sammandragningar. De hade fel. Trots kapade vener och avklippta nervtrådar hittade livmodern ett sätt att ändå förmedla vad den upplevde. Jag kände när gynekologen knipsade lite galet i livmodertappen till vävnadsproverna. Jag kände garanterat varje gång IVF-läkaren förde in instrumenten till att placera embryon i livmoderkroppen. Och varje gång var läkarna lika förbluffade. 

Jag kände mina barn långt innan de kom ut. Jag kände deras första sparkar, deras hicka och andra små rörelser och egenheter som är typiskt för dem fortfarande. Jag är ganska säker på att jag kände sammandragningar i slutet av graviditeten. Det var bara det att jag inte visste att det var just sammandragningar jag kände. Eftersom läkarna var så övertygade om att jag inte skulle känna något var det ingen som tänkte på att fråga eller informera om dem.