Ett vinterlov hemma

Jullovet försvann i influensa. Något som vi tar igen med en extra vecka sportlov nu i februari. Två veckor hemma med enbart hemmamys. Det går förvånansvärt friktionsfritt. 

Den första lovveckan inleds med snöstorm, varpå resor med bil skrinläggs. Istället åker vi bob en dag och pulsar i oplogad stadsmiljö till bowlinghallen en annan. (En sak vi aldrig trott att vi skulle göra. Pulsa i snö när man inte måste alltså). Barnen spelar en stund men tycker sedan det är roligare att hoppa upp och ner på en sittdyna. Bristen på uthållighet verkar dessvärre vara ett drag de ärvt från mig. Min första serie går hyfsat bra, resten går mindre bra. Det var förmodligen därför som jag slutade med bowling en gång i tiden. Jag var inte tillräckligt bra i serie tre och fyra. 

Barnen är på pappas jobb en dag. Vilket om du frågar dem är det roligaste med varje ledighet. Att gå loss helt på en massa instrument. Trumma, marimba, klockspel – allting som man kan banka på är såklart högt uppskattat. Älskar att mina barn får växa upp omgiven av musik. Och att Vera utbrister ”jag älskar musik” är förstås musik i min mans öron. 

Henry älskar att vara hemma han. Men då saknar han naturligtvis sin bästis E. Vilket vi till Henrys lycka råder bot på med att pappa och Henry går hem till E och leker en stund. Vera och jag går istället till lekplatsen och gungar, till hennes lycka. ”Högre mamma, högre”. Till vår lycka sover barnen en timme längre än vanligt dagen därpå.   

Vi går till fiket. Henry vill ha en kladdkaka med grädde istället för sin standard, chokladbollen. Föräldrar till barn med selektiv ätovilja (jupp, det en riktig grej), ni förstår hur stort det här är. Att han väljer något annat. Att han smakar på något för honom, helt nytt. Och det stannar inte vid det. Innan lovet är slut har han smakat på både apelsin och hemgjord pizza. Är fortfarande helt chockad. Men försiktigt optimistisk. Är det nu, sportlovet 2019, som det börjar vända? 

Vi slappar mycket. Tittar på film och leker restaurang och affär. Henry spelar Mario Kart, Mario Party och Mario Odessey, Vera målar. Tuschpennor, bläckpennor, vattenfärg, alkrylfärg. Hon har tusen idéer och varje idé genomför hon med lika stor hängivelse och bestämdhet. Våga inte avbryta henne när hon är i sitt flow. 

Mannen passar på att öva trumpet en stund varje dag. Jag passar på att läsa böcker och rensa garderober, två sysselsättningar av lika stor njutning. En tandläkartid och en vagel passar på att boka in sig på mitt sportlov. Och vips har två veckor gått. Snön som låg i drivor på gatorna är praktiskt taget borta och det är nästintill vår i luften. Mycket och lite kan hända på två veckor.  

De sätt som vi kopplas samman

En gråmulen novembermorgon när jag lämnat barnen på förskolan stöter jag ihop med en av pedagogerna. Hon har varit sjukskriven en längre tid och personalen har varit ganska förtegen om varför hon är borta. Någonstans har jag ändå anat. 

Jag ser det i ögonen när hon kommer ut från personalingången. På något vis vet jag bara. Hon börjar att berätta. Om blödningen från ingenstans och läkarna som trodde att det kunde vara cancer. Om skräcken. Om ångesten. Rädslan över att kanske behöva lämna sina barn. Hon opererades och läkarna kunde tacksamt konstatera att det var falskt alarm. Det var ingen cancer. 

Nu står hon livmoderlös. Förbryllad. Men otroligt tacksam över att vara vid liv. Att inte ha cancer. Skakad av upplevelsen kan hon fortsätta att vara mamma. Jag lyssnar. Känner så väl igen mig i det hon berättar. Skrämselhickan. Att inte längre ta något för givet. Det fruktansvärda i att inte ha kontroll över sitt liv och sin kropp. Mycket av det jag upplevt har jag lagt bakom mig, mycket såklart tack vare barnen. Men också för att jag inte ville bli någon som identifierar sig med cancer. Mycket kommer förvånansvärt dock tillbaka, när man får anledning att bli påmind om det. 

Det känns bra att berätta

Hon är bara några år äldre än vad jag är. Hon hade kunnat vara min syster, min vän. I det ögonblicket när vi står där vid grinden till förskolan känns det som att jag står henne jättenära. Det är så mycket jag vill säga till henne. Att jag vet hur det är att från en handvändning vara ”dödligt sjuk” till att i nästa stund vara frisk igen. Vad det gör med en. Att jag vet hur det känns när något stort inom en har förändrats men att alla andra fortsätter att leva sitt liv som vanligt. Hur frustrerande det ibland är. Och att jag förstår behovet av att prata, prata, prata. Låta världen veta vad man varit med om. 

Så jag berättar. Min historia. Att jag också fått min livmoder borttagen. Hon blir brydd. Hur går det ihop? ”Jag såg ju när du var gravid”. Så jag berättar det också. Att jag fick min mammas livmoder. Hon får tårar i ögonen. Uppenbart påverkar jag henne. Försöker dock förmedla att jag berättar inte för att förta hennes historia. Utan för att hon ska veta att jag förstår henne. 

För i själva verket påverkar hon mig. Trots att våra berättelser är relativt lika så finns det en stor skillnad. Hon är mamma när allt det hemska händer. Jag har snuddat vid tanken ett par gånger. Nu blir det svårare att värja sig mot den. Tänk om det hade varit tvärtom? Att barnen kom först och cancern efteråt. Tänk om det inte hade gått att ta bort den? Jag känner den på ett helt annat sätt nu. Skräcken. Kraften i den är skoningslös. 

Hon berättar. Jag berättar. Det känns bra. 

Ett förtrollat liv

På den femte gatan från stan, i lägenheten högst upp, har livet förvandlats. Som i en saga. Bland tangenttryckningar och trumpetsolon hörs ljudet av små små fötter som springer runt och skratt från bus och lek. Och på golvet ligger leksaker – bilar, klossar, böcker och dockor. I vår borg av kärlek, musik och semistarka värderingar bor numer en prins och prinsessa, vackraste av dem alla. Vi gav dem namnen Henry och Vera.

Det förtrollande livet som föräldrar är allt vi drömt om – och lite till. Det är att se sitt barn i ögonen och se sig själv. Att bli totalt golvad. Av kärlek, av ansvar och av trötthet. Det är att upptäcka livet på nytt och väcka barnasinnet till liv. Att krypa på golvet, leka kurragömma och kittlas till man storknar. Det är långa promenader i solsken och vara i nuet. Och knuffa en barnvagn i snö och slask i uppförsbacke. Livet som föräldrar är att läsa godnattsagor och vagga sitt barn till sömns i sin famn. Magknip, tandvärk och ett tröstlöst skakande till långt in på natten. Det är två förväntansfulla ungar i baksätet på en utflykt. Och skrik från start till slut i tio mil. Det är pussar på munnen. En ovillkorlig kärlek. En ständig oro. Livet är någon att hålla i handen över gatan. Någon som kallar oss mamma och pappa. De bästa orden som finns.

Livet som föräldrar är fantastiskt… (Och lite frustrerande emellanåt)

Livmodertransplantation. Who knew…

Om kvällarna, när lugnet sänkt sig över lägenheten och man blir andaktsfullt tyst med sina tankar och känslor – det är då det blir extra tydligt. Vilket vidunderligt liv vi lever. Resan vi gjort. Och alla vi har att tacka.

Mats Brännström och vapendragaren Ash Hanafy två män som upptäckte bristen på behandling för kvinnor som saknar livmoder och sorgen de bär på att inte kunna bli mamma. Och som bestämde sig för att göra något åt det. Höll fast vid idén i så många år trots alla skeptiker de mötte.

Teamet som Mats byggt upp… Randa Akouri, kvinnan som gjorde hela behandlingen möjlig genom sina djurstudier. Som tack vare projektet läste till läkare. Hennes beslutsamhet upphör aldrig att förvåna mig. Pernilla Dahm-Kähler. Om jag i ett annat liv blir läkare vill jag bli som henne – stark, målmedveten och med ett hjärta av guld. Och en jäkligt duktig kirurg. Michael Olausson och Niklas Kvarnström som gjorde det ingen transplantationskirurg gjort förut. Sydde in en transplanterad livmoder. Anders Enskog, narkosläkaren som satt vid min sida under transplantationen. Och min första förlossning. Lars Nilsson, mannen som gjort fler IVF-behandlingar än de flesta och som gav oss Henry och Vera. César Díaz-García, gynekolog. Liza Johannesson, gynekolog. Jana Ekberg, nefrolog. Hans Bokström, obstetriker. Stina Järvheden, psykolog. Ni är många som värnat om mig och som alltid har en plats i mitt hjärta.

Alla närstående till ovan – som stöttat och blött för deras kärestas jobb. Vår lycka är lika mycket deras förtjänst.

Alla sjuksköterskor – operationssköterskor, transplantationssköterskor, IVF-sköterskor. Sjuksköterskorna på avdelningen. Barnmorskor. Antalet är otaliga som hjälpt mig i mina svagaste stunder.

Folk jag inte mött förrän nyligen, som patolog Johan Mölne. Som hela vägen sett till att hålla mig säker med hjälp av alla biopsier.

Forskar- och läkarstudenter som varit och som komma skall. Som banar väg för ny framtid.

Min mamma… Som gett mig den största gåvan av alla. Sin livmoder.

Listan på alla som bidragit till att ge oss vårt mirakelliv kan göras lång. Ett enkelt tack till dessa människor räcker inte på långa vägar. Men det är det ordet som bäst beskriver tacksamhet. Tack. För varje leende och framsteg som mina barn gör kommer jag alltid att minnas er <3

Livmodertransplantation. Who knew… Efter alla år av forskning så var jag på rätt plats vid rätt tillfälle. Det hände mig.

Bror och syster, bland leksaker. Kramas.

Liknande inlägg

Slut på innehåll

Inga fler sidor att ladda

Stäng meny