Mamma

Translation: Mom

Mamma och jag står inte varann särdeles nära. Vi hörs inte av särskilt ofta. Vi delar inte recept eller hemligheter med varann. Hon är inte typen med starka känsloyttringar. Ändå tvekade hon aldrig att lägga sig på operationsbordet för min skull. Jag fattar det. Nu. Jag skulle göra allt i min makt för att mina barn ska få uppleva samma känsla de ger mig när jag håller dem i min famn. Om de skulle vilja det.  

Mamma är en väldigt rationell kvinna. Pragmatisk. Hon ältar och grubblar inte över saker. Och när hon bestämmer sig för något så gör hon det. Som i fallet med att donera sin livmoder. Jag besitter inte någon av dessa egenskaper. Ändå har jag ärvt en hel del från min mamma. Envisheten. Stoltheten. En smula lathet. Men också en stor driftighet. En inre styrka.

Jag minns inte att jag ställde frågan. Hon å andra sidan hade följt mitt intresse för livmodertransplantation och forskningen på Sahlgrenska under en längre tid. Hon var väl förberedd. När diskussionen om donation kom upp svarade hon bara ”självklart”. Och så var det inte mer med det. 

Numera delar vi något större än recept och hemligheter. Bandet till mina barn och äventyret kring hur de kom till. Vi pratar inte om det så mycket, men det finns där. Vi har båda gemensamt att vi tagit bort livmodern. Och fastän omständigheterna var helt annorlunda, så finns det flera saker som vi kan relatera till. Ärret på magen till exempel. Och när vi får den återkommande frågan om vi känner oss mindre kvinnliga för att livmodern är borta, så skakar vi båda på huvudet skrattandes.  

Den etiska debatten som pågår inom den medicinska världen, om huruvida det är rätt att be en mamma donera livmodern till sin dotter och riskerna det innebär med en operation, är däremot inte min sak att kommentera. Sådana frågor kan bara min mamma svara på. Det här är helt hennes ord: 

”Jag kände mig inte tvingad att ställa upp. Och aldrig någon gång kände jag mig pressad. Jag hade gott om tid på mig att tänka och tycka, men framförallt att mentalt inse och förstå vad som väntade mig. När min dotter ställde frågan hade jag redan bestämt mig. Jag hade nog däremot inte donerat till någon helt okänd, tvärtom så vill jag nog ha något band till den jag donerar till. 

Att förstå vad en operation innebär till fullo gör nog ingen. Jag hade aldrig opererats förut och vi var dessutom det första paret ut i denna forskning, så det var såklart svårt. Risker och konsekvenser finns i allt man gör och min inställning för det mesta är att man kan inte oroa sig för dem. Annars finns det inte mycket att leva för. Dessutom kände jag en stor tillit till läkarteamet. Jag hade en magkänsla som sa att det här kommer att gå bra. Det kommer att lyckas och det kommer att bli en bebis.

Om det inte hade fungerat så hade vi i alla fall försökt. Jag saknar överhuvudtaget inte min livmoder. Jag har fått tre helt underbara döttrar och jag behöver den inte längre. Och med tanke på vilka besvär jag hade med blödningar den sista tiden, så var det bara skönt att bli av med den. Jag ångrar mig inte. Jag har skänkt något fint och fått bra ”betalt” i form av två underbara barnbarn. 

Jag är för livmodertransplantation. Ju fler operationer som görs desto säkrare blir de. Det är många som kämpar med sin barnlöshet och som behöver den här operationen. Jag vill att fler ska känna till det.” 

Liknande inlägg

Den här förväntade tacksamheten

Jag skrev att jag är tacksam. Vilket är sant. Jag har mycket att vara tacksam för. Överlevnaden av cancern. Transplantationen. Min familj. Men jag går inte runt och känner mig särskilt unik eller speciell. Det är liksom inte jag. Jag hör inte till de snyggaste eller smartaste på denna jord, men det är helt ok. Jag är nöjd om jag får vara en medelsvensson. Bara vanlig. 

Det finns en slags förväntan (medveten eller omedveten, vad vet jag) på någon som blir frisk från en dödlig sjukdom (eller något annat traumatiskt) att man ska vara så tacksam över att vara vid liv. Att man ska leva varje dag som att det är den sista och inte ta någonting för givet. Under en relativt kort period av mitt liv försökte jag leva upp till det. Grep tag i mina drömmar och försökte se till att mitt liv var så händelserikt och betydelsefullt som möjligt. Försökte njuta av varje minutiösa stund. Till slut landade jag i att det bara gjorde mig mer stressad. Så jag slutade att pressa mig själv. Slutade att göra vad andra tyckte att jag borde göra. Jag kom fram till att jag mår som bäst när jag inte har några krav eller förväntningar på mig. Livskvalitet för mig är att kunna göra ingenting. Oavsett cancer. 

Att gå från att vara infertil till att få ett hett efterlängtat barn innehar samma föreställning om tacksamhet. Jag har hört så många ofrivilligt barnlösa kvinnor säga ”om jag fick ett barn skulle jag aldrig klaga eller gnälla över att det är jobbigt”. Jag var likadan. Tills jag fick barn. Jag kan inte svara för hur mammor i liknande sits lever sina liv, men jag själv kan inte leva upp till den bilden att man som (före detta) ofrivilligt barnlös måste vara tacksam jämt. Jag blir arg på mina barn. Jag är emellanåt trött, ledsen eller något annat som gör att allt känns övermäktigt. Då gnäller jag. Det innebär inte att jag inte är tacksam för vad jag har. 

Hela processen från start till där vi är nu, har vi tagit oss igenom genom att ta ett steg i taget. Försökt hålla oss på jorden och gjort vad som känns vettigt för oss. Jag tänker inte börja med annat nu. Den här bloggen är inte en enda lång lovsång och inte heller en av de mamma-bloggar där allting porträtteras så idylliskt. Jag skriver som det är, inte vad det borde vara. Bortsett från att vi gjort en livmodertransplantation så är vårt liv väldigt…vanligt. Precis som vi vill ha det. 

Läs mer om artikeln Det är inte livmodern man har sex med
Illustration från boken "Underbara underliv". I den finns allt du behöver veta om de kvinnliga könsorganen. Läs den!

Det är inte livmodern man har sex med

Translation: It is not the uterus you have sex with

Låt oss reda ut ett par saker kring livmodern, såhär från start. 

Livmodern (uterus) är det fantastiska organ i kvinnans kropp i vilket ett befruktat ägg klamrar sig fast och under nio månader utvecklas till ett barn. Inte större än en knytnäve ligger den inbäddad i bäckenet – bakom urinblåsan och intill äggledare och äggstockar. Ingången till dess inre är en jättesmal kanal som går under namnet livmoderhals eller cervix. Om passagen skulle man lika väl kunna säga utgång, när det i själva verket är fler saker som går ut än in – flytningar, mensvätska, ett barn. 

Det här med livmoderhalsen förbryllar en del. Vissa misstar den för en vidöppen väg från slidan in i livmodern. Livmoderhalsen är emellertid ingen sluss, som transporterar större saker fram och tillbaka som man vill. Med stora saker menar jag förstås penis. Det är helt omöjligt för en penis att ta sig in i livmodern. Punkt. Detta på grund av då livmoderhalsens utformning, men också slidans. Slidan är elastisk både på djupet och bredden för att kunna ge plats åt de flesta penisar och därigenom inte låta dem ta sig längre in. Hos de allra flesta kvinnor är livmodern dessutom böjd framåt i nästan 90 graders vinkel och skulle man då försöka sig på att böja en erigerad penis så knäcks den. 

Kontentan: När man transplanterar en livmoder från kvinnans mamma är det alltså inte samma sak som att mannen har sex med partnerns mamma. Enligt internet verkar det finnas några som tror det.  

Livmodern är ett härbärge, en plats att växa i. Växtämnet i sig, embryot, är redan tillverkat (i mitt fall i ett IVF-labb) när det väl bosätter sig i livmodern. Livmodern har med andra ord ingen som helst påverkan på barnets arvsanlag. Mina barn är en produkt av mig och min man. Inte min mamma. Det verkar det också finnas en del uppfattningar om. 

Utan livmoder – inget barn

Jag förstår. Livmodern är inget organ man i allmänhet behöver ägna så mycket uppmärksamhet åt. Den vare sig syns eller känns av särskilt ofta. Det är därför inte så konstigt att man inte vet så mycket om den. Det som förvånar mig dock är hur många det är som inte känner till detta: Utan livmoder blir det inga barn. 

Under åren har jag tvingats genomlida en rad pinsamma haranger från folk som menar väl, men som inte har en aning om vad det innebär att inte ha en livmoder. Människor som jag knappt känner som efter min canceroperation ringer upp och instruerar mig att ”slappna av, så kommer det barn när man minst anar det”. Min chef på tidningsförlaget jag arbetar för (i koncernen ger man ut ett av Sveriges största kvinnomagasin?!) försöker på fyllan övertyga mig om att ett privatsjukhus i Stockholm fixar allt inom infertilitet. ”Sök dit så ska du se att du blir gravid”. Lönlöst försöker jag förklara att det finns ingen chans i världen att bli med barn om det inte finns en livmoder.

Kvinnans inre könsorgan arbetar i perfekt symbios. Äggstocken som frigör ägget, äggledaren som fångar upp spermien och ser till att det blir ett embryo. Och livmodern som låter embryot utvecklas till ett barn. Alla delar är lika viktiga. Om någon del skulle ha ett funktionsfel så finns det sedan flera år tillbaka en rad behandlingar att få, för såväl kvinnan som mannen. Stimulerad ägglossning, insemination med spermier och provrörsbefruktning är tre exempel på sådana behandlingar. Eftersom ofrivillig barnlöshet klassas som en sjukdom har du rentav rätt till dessa behandlingar. 

Men när det är problem med livmodern (missbildningar, sammanväxningar, avsaknad, you name it), då är det stopp. Då finns det ingen behandling. Förrän nu. Sahlgrenska Universitetssjukhuset gjorde det möjligt genom livmodertransplantation. Inte ett privatsjukhus i Stockholm. I övriga fertilitetsfrågor är de säkert toppen. 

Liknande inlägg

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta