Ett vinterlov hemma

Jullovet försvann i influensa. Något som vi tar igen med en extra vecka sportlov nu i februari. Två veckor hemma med enbart hemmamys. Det går förvånansvärt friktionsfritt. 

Den första lovveckan inleds med snöstorm, varpå resor med bil skrinläggs. Istället åker vi bob en dag och pulsar i oplogad stadsmiljö till bowlinghallen en annan. (En sak vi aldrig trott att vi skulle göra. Pulsa i snö när man inte måste alltså). Barnen spelar en stund men tycker sedan det är roligare att hoppa upp och ner på en sittdyna. Bristen på uthållighet verkar dessvärre vara ett drag de ärvt från mig. Min första serie går hyfsat bra, resten går mindre bra. Det var förmodligen därför som jag slutade med bowling en gång i tiden. Jag var inte tillräckligt bra i serie tre och fyra. 

Barnen är på pappas jobb en dag. Vilket om du frågar dem är det roligaste med varje ledighet. Att gå loss helt på en massa instrument. Trumma, marimba, klockspel – allting som man kan banka på är såklart högt uppskattat. Älskar att mina barn får växa upp omgiven av musik. Och att Vera utbrister ”jag älskar musik” är förstås musik i min mans öron. 

Henry älskar att vara hemma han. Men då saknar han naturligtvis sin bästis E. Vilket vi till Henrys lycka råder bot på med att pappa och Henry går hem till E och leker en stund. Vera och jag går istället till lekplatsen och gungar, till hennes lycka. ”Högre mamma, högre”. Till vår lycka sover barnen en timme längre än vanligt dagen därpå.   

Vi går till fiket. Henry vill ha en kladdkaka med grädde istället för sin standard, chokladbollen. Föräldrar till barn med selektiv ätovilja (jupp, det en riktig grej), ni förstår hur stort det här är. Att han väljer något annat. Att han smakar på något för honom, helt nytt. Och det stannar inte vid det. Innan lovet är slut har han smakat på både apelsin och hemgjord pizza. Är fortfarande helt chockad. Men försiktigt optimistisk. Är det nu, sportlovet 2019, som det börjar vända? 

Vi slappar mycket. Tittar på film och leker restaurang och affär. Henry spelar Mario Kart, Mario Party och Mario Odessey, Vera målar. Tuschpennor, bläckpennor, vattenfärg, alkrylfärg. Hon har tusen idéer och varje idé genomför hon med lika stor hängivelse och bestämdhet. Våga inte avbryta henne när hon är i sitt flow. 

Mannen passar på att öva trumpet en stund varje dag. Jag passar på att läsa böcker och rensa garderober, två sysselsättningar av lika stor njutning. En tandläkartid och en vagel passar på att boka in sig på mitt sportlov. Och vips har två veckor gått. Snön som låg i drivor på gatorna är praktiskt taget borta och det är nästintill vår i luften. Mycket och lite kan hända på två veckor.  

4 år av kärlek, lycka och tillsammanshet

(”Tillsammanshet är inte är ett ord, jag vet. Det borde ändå vara det :))

Det är vår sons födelsedag. I present har han önskat sig en röd racerbil. Oklart vilken sort. Efter ett halvhjärtat letande fick han istället ett Super Mario-spel och två innebandyklubbor. Det gick bra det också. Till kalaset i helgen vill han ha ballonger och glasstårta av märket King, för det hade hans kompis på sitt kalas. Det får han såklart. 

Den stora 4-årsdagen kunde inte komma fort nog, enligt sonen. Själv börjar jag uppleva det som alla föräldrar pratar om, att livet med barn går så fort. Fram till nu har vardagen farit fram så hastigt att vi ibland haft svårt att hålla oss ovanför vattenytan. Där emellan sömnlöshet och blöjbyten finns det varken tid för vila eller reflektion. Det är skönt att nu kunna närma oss ett sorts lugn, med mer utrymme för eftertanke. 

***

Miranda Hobbes i Sex and the City säger det bra när hon håller hennes bebis efter förlossningen: ”It´s like an elephant walked into the room”. Det är en väldigt konstig känsla att se sitt barn för första gången. Det går liksom inte att ta in. Det är också konstigt att upplevelsen av min son som föds sker i ett rum fullt av åskådare men att jag själv ligger stirrandes in i ett grönt skynke på ett operationsbord, med knapp förmåga att röra mig. 

Idag på dagen för fyra år sedan kl 09.38 lades han 46 centimeter lång på mitt bröst. Henry. Där och då var vi föräldrar. Jag grät. Inte den hejdlösa gråten av lycka. Utan en skälvande gråt av lättnad då en gigantisk anspänning släpper i kroppen. För min man blev det några omtumlande och slitsamma första dagar på sjukhuset med att ta hand om oss båda, springandes fram och tillbaka mellan avdelningarna. Jag vårdades för mitt kejsarsnitt men också ett otäckt spinalläckage som gjorde att hela omgivningen kändes som ett trångt bultande maskinrum. Henry vårdades för ett par ej till fullo utvecklade lungor som gjorde det svårt för honom att andas. Hud mot hud, med en mängd slangar runt honom, satt min man i timmar och höll om vår son. Lovade att alltid skydda honom.

För mig tog det några veckor innan jag verkligen kände bandet. Han låg intill mig i soffan och jag kunde inte sluta titta på honom. Min alldeles egna bebis. Hans stadiga blick borrade sig djupt in i mig och öppnade upp en ström av uppdämda känslor. Efter allting vi varit med om – transplantation, IVF, insättningar, en 35 veckors lång graviditet (som jag inte riktigt vågade tro på) – slog det mig äntligen. Jag är mamma nu. Lyckotårarna rann i strilar och jag viskade om och om igen ”du är min”.  

Det har varit fyra händelserika år. Intensiva. Utmanande. Glädjerika. Henry är en minst sagt bestämd och ihärdig liten kille. Envis. Känslosam. Född med den största integritet och rättspatos jag träffat på hos ett barn. Han är försiktig, eftertänksam, klok och otroligt kärleksfull – när han själv vill vara. Tidigt kom vi underfund med att det aldrig enkelt går att säga åt honom någonting, han behöver ha kontroll på allting han gör. Han älskar pasta, Super Mario och att klä upp sig fint i skjorta och slips. Vad han inte gillar är påflugna människor och när något avviker från det vanliga. Det mesta i hans vardag måste därför förberedas och förebådas. Eller sporras. Han kräver mycket. Men ger också otroligt mycket. I många avseenden är Henry fullkomligt unik – och i andra är han precis som alla andra barn. Mest är han… Henry. En fantastisk kille med stor egen vilja. 

Det lilla vi visste om föräldraskap när han föddes fick vi ganska snart omvärdera. Metoder som fungerar på de flesta barn gick helt enkelt inte att applicera på Henry. I början stod vi handfallna men idag är jag tacksam. Han har lärt mig tålamod. Han har lärt mig om ödmjukhet och respekt även till de små människorna. Styrkor och svagheter hos mig själv. Saker som jag överhuvudtaget inte trott att jag skulle lära mig. Fortfarande får han mig att ifrågasätta allt jag någonsin trott på – på ett bra sätt. Att vara mamma till honom är överlägset det bästa som hänt mig.

Idag är det svårt att föreställa sig hur livet skulle sett ut utan honom. Borta är långa sovmorgnar och en relativt bekymmersfri vardag. Att kunna rå om sig själv. Borta är däremot också tomrummet i själen, livet som ofrivilligt barnlös. Ångesten över att inte kunna bli förälder. Tvåsamheten och att vara ett med sin partner har ersatts med en ständig uppoffring av sig själv. På middagarna får han det sista av allting fastän jag själv är hungrig och till fikat får han de största bullarna. När jag är trött eller sjuk och kroppen inte vill annat än att ligga raklång på soffan så sätter jag mig på golvet och leker med bilar. För att han ber mig om det. 

Samma är det med hans lillasyster. De två är min värld. Min mening. Min kärlek till dem är ovillkorlig och oändlig. Och min uppgift som mamma är att alltid backa upp dem. Det och att fixa ballonger och glasstårta med ljus, fastän jag hatar kalas. Men jag vet att det är värt besväret när jag ser lyckan i min 4-åriga sons ögon. 

Grattis på födelsedagen, mitt älskade hjärta <3 

Slut på innehåll

Inga fler sidor att ladda

Stäng meny