Ett vinterlov hemma

Jullovet försvann i influensa. Något som vi tar igen med en extra vecka sportlov nu i februari. Två veckor hemma med enbart hemmamys. Det går förvånansvärt friktionsfritt. 

Den första lovveckan inleds med snöstorm, varpå resor med bil skrinläggs. Istället åker vi bob en dag och pulsar i oplogad stadsmiljö till bowlinghallen en annan. (En sak vi aldrig trott att vi skulle göra. Pulsa i snö när man inte måste alltså). Barnen spelar en stund men tycker sedan det är roligare att hoppa upp och ner på en sittdyna. Bristen på uthållighet verkar dessvärre vara ett drag de ärvt från mig. Min första serie går hyfsat bra, resten går mindre bra. Det var förmodligen därför som jag slutade med bowling en gång i tiden. Jag var inte tillräckligt bra i serie tre och fyra. 

Barnen är på pappas jobb en dag. Vilket om du frågar dem är det roligaste med varje ledighet. Att gå loss helt på en massa instrument. Trumma, marimba, klockspel – allting som man kan banka på är såklart högt uppskattat. Älskar att mina barn får växa upp omgiven av musik. Och att Vera utbrister ”jag älskar musik” är förstås musik i min mans öron. 

Henry älskar att vara hemma han. Men då saknar han naturligtvis sin bästis E. Vilket vi till Henrys lycka råder bot på med att pappa och Henry går hem till E och leker en stund. Vera och jag går istället till lekplatsen och gungar, till hennes lycka. ”Högre mamma, högre”. Till vår lycka sover barnen en timme längre än vanligt dagen därpå.   

Vi går till fiket. Henry vill ha en kladdkaka med grädde istället för sin standard, chokladbollen. Föräldrar till barn med selektiv ätovilja (jupp, det en riktig grej), ni förstår hur stort det här är. Att han väljer något annat. Att han smakar på något för honom, helt nytt. Och det stannar inte vid det. Innan lovet är slut har han smakat på både apelsin och hemgjord pizza. Är fortfarande helt chockad. Men försiktigt optimistisk. Är det nu, sportlovet 2019, som det börjar vända? 

Vi slappar mycket. Tittar på film och leker restaurang och affär. Henry spelar Mario Kart, Mario Party och Mario Odessey, Vera målar. Tuschpennor, bläckpennor, vattenfärg, alkrylfärg. Hon har tusen idéer och varje idé genomför hon med lika stor hängivelse och bestämdhet. Våga inte avbryta henne när hon är i sitt flow. 

Mannen passar på att öva trumpet en stund varje dag. Jag passar på att läsa böcker och rensa garderober, två sysselsättningar av lika stor njutning. En tandläkartid och en vagel passar på att boka in sig på mitt sportlov. Och vips har två veckor gått. Snön som låg i drivor på gatorna är praktiskt taget borta och det är nästintill vår i luften. Mycket och lite kan hända på två veckor.  

Läs mer om artikeln Inte en dag för tidigt
First baby born to woman with uterus transplanted from deceased donor

Inte en dag för tidigt

Den första gången man framgångsrikt transplanterar ett organ lär ha varit år 1954. Första gången man ger sig på att transplantera en livmoder är långt senare, år 2000. Ändå menar de flesta inom området att försöket görs alldeles för tidigt och utan tillräcklig kunskap. Detta eftersom försöket misslyckas. 2007 bjuder Sahlgrenska akademi in forskare och experter världen över till ”The First International Symposium on Uterine Transplantation”. Jag är där. Under mötet diskuterar de alla tänkbara aspekter kring livmodertransplantation – bortstötningsmekanismer, immunosuppression, kirurgisk teknik, graviditetsförlopp och allt där emellan. Det är tydligt att det är hel del forskning som återstår innan en transplantation på människa kan genomföras. 

Efter mer än tio års forskning känner sig den svenska gruppen redo. I september 2012 opererar de för första gången på en kvinna. Mig. Det unika i deras forskningsprojekt är att den transplanterade livmodern kommer från en levande donator. Min mamma. Operationen följs av ytterligare åtta. Totalt i studien är det nio transplantationer, alla involverande levande donatorer. Majoriteten av världens forskare vill hellre se att en livmodertransplantation görs med hjälp av en avliden donator. Operationen är enklare och behöver inte ta hänsyn till donatorn. Det gör också att fler livmödrar blir tillgängliga till kvinnor som behöver dem. Nackdelen är att det är omöjligt att få en komplett översikt och historik på såväl donator som livmoder. 

Ett lopp inom loppet

Sverige blir först med att rapportera om den första framgångsrika livmodertransplantationen. Det kunde emellertid ha varit Turkiet. En turkisk plastikkirurg vill försöka sig på att göra det historiska genombrottet och opererar något år innan Sverige. Han använder sig av en avliden donator. En amerikansk transplantationskirurg som medverkar vid de svenska operationerna bestämmer sig även han för att operera med hjälp av en avliden donator. Ingen av dem har hitintills lyckats. För grejen med livmodertransplantation (och helt olikt någon annan transplantation) är att operationen inte är framgångsrik förrän patienten blir gravid och föder ett barn.

På en läkarkongress 2017 samlas forskare igen för att dela med sig av de världsomspännande erfarenheterna kring livmodertransplantationer. Den här gången är de betydligt fler. Det är en laddad och lite hemlighetsfull stämning i salen. Fler länder har försökt sig på en transplantation och ryktet säger att några av kvinnorna rentav kan vara gravida. Det är mycket prestige. Ett race. Alla vill vara den som är först över mållinjen och med resultat som imponerar på de andra. Ingen vill vara den som gör bort sig. 

Ett annat team i USA har gjort operationer. Så även länder som Mexico, Brasilien, Kina, Tyskland, Tjeckien och Serbien. Förutom Turkiet som enbart transplanterat en kvinna verkar de flesta ha gått på Sveriges linje och involverat en serie av kvinnor i studien. Det är lite för mycket av en slump att det skulle lyckas på en enda kvinna. Några har använt sig av levande donatorer, några avlidna. Några har till och med gjort både och. För att verkligen kunna jämföra. Till forskargruppen i USA har Dr. Liza från Sverige handplockats för att maximera sina chanser. De blir inte först i världen med att lyckas få ett barn efter en livmodertransplantation, men sedermera först i USA. Inte att förringa. De är inte sena med att annonsera ut den nyheten.

> Läs merFirst U.S baby born after a uterus transplant 

Brasilien med flera andra gör sin läxa inför deras operation och åker på studiebesök hos de svenska läkarna. De i sin tur delar gärna med sig av sina erfarenheter. Det är fint. I Serbien är de rentav med vid operationen. Den donerade livmodern kommer från patientens tvillingsyster och transplantationen är unik på så vis att man inte behöver ge någon avstötningsmedicin, då tvillingarna har helt identiska vävnadsantigener. Serbien blir det land som rapporterar om världens första barn efter en livmodertransplantation mellan identiska tvillingar. 

Det är bra att det görs

2000-talet verkar onekligen bli seklet då livmodertransplantation äntligen står på dagordningen. Jag hade önskat att behandlingen kommit tidigare. Lyssnande på läkarnas framgångar kan jag inte hjälpa att bli lite ledsen för alla de kvinnor som inte fått möjligheten. Där drömmen om barn dött för att det inte funnits en livmoder. Men jag är också glad. Jag är glad för att i de fallen där forskningen har tagit tid så har det också blivit bra gjort. Jag är glad att livmodertransplantationer görs idag. Glad för framtiden och alla kvinnor som framöver kommer att kunna få ett helt annat utgångsläge när deras egen livmoder sviker dem. 

Och just det… På kongressen 2017 meddelar Brasilien att de, de facto, har en graviditet. De har lyckats med det som tre före dem misslyckats med. De har gjort den första livmodertransplantationen, med en avliden donator, där kvinnan blivit med barn. De har varit så upptagna med att koncentrera sig på sin forskning att de inte meddelat världen förrän nu. Det hedrar dem. 

> Läs mer:  First baby born to woman with uterus transplanted from deceased donor

Ett förtrollat liv

På den femte gatan från stan, i lägenheten högst upp, har livet förvandlats. Som i en saga. Bland tangenttryckningar och trumpetsolon hörs ljudet av små små fötter som springer runt och skratt från bus och lek. Och på golvet ligger leksaker – bilar, klossar, böcker och dockor. I vår borg av kärlek, musik och semistarka värderingar bor numer en prins och prinsessa, vackraste av dem alla. Vi gav dem namnen Henry och Vera.

Det förtrollande livet som föräldrar är allt vi drömt om – och lite till. Det är att se sitt barn i ögonen och se sig själv. Att bli totalt golvad. Av kärlek, av ansvar och av trötthet. Det är att upptäcka livet på nytt och väcka barnasinnet till liv. Att krypa på golvet, leka kurragömma och kittlas till man storknar. Det är långa promenader i solsken och vara i nuet. Och knuffa en barnvagn i snö och slask i uppförsbacke. Livet som föräldrar är att läsa godnattsagor och vagga sitt barn till sömns i sin famn. Magknip, tandvärk och ett tröstlöst skakande till långt in på natten. Det är två förväntansfulla ungar i baksätet på en utflykt. Och skrik från start till slut i tio mil. Det är pussar på munnen. En ovillkorlig kärlek. En ständig oro. Livet är någon att hålla i handen över gatan. Någon som kallar oss mamma och pappa. De bästa orden som finns.

Livet som föräldrar är fantastiskt… (Och lite frustrerande emellanåt)

Livmodertransplantation. Who knew…

Om kvällarna, när lugnet sänkt sig över lägenheten och man blir andaktsfullt tyst med sina tankar och känslor – det är då det blir extra tydligt. Vilket vidunderligt liv vi lever. Resan vi gjort. Och alla vi har att tacka.

Mats Brännström och vapendragaren Ash Hanafy två män som upptäckte bristen på behandling för kvinnor som saknar livmoder och sorgen de bär på att inte kunna bli mamma. Och som bestämde sig för att göra något åt det. Höll fast vid idén i så många år trots alla skeptiker de mötte.

Teamet som Mats byggt upp… Randa Akouri, kvinnan som gjorde hela behandlingen möjlig genom sina djurstudier. Som tack vare projektet läste till läkare. Hennes beslutsamhet upphör aldrig att förvåna mig. Pernilla Dahm-Kähler. Om jag i ett annat liv blir läkare vill jag bli som henne – stark, målmedveten och med ett hjärta av guld. Och en jäkligt duktig kirurg. Michael Olausson och Niklas Kvarnström som gjorde det ingen transplantationskirurg gjort förut. Sydde in en transplanterad livmoder. Anders Enskog, narkosläkaren som satt vid min sida under transplantationen. Och min första förlossning. Lars Nilsson, mannen som gjort fler IVF-behandlingar än de flesta och som gav oss Henry och Vera. César Díaz-García, gynekolog. Liza Johannesson, gynekolog. Jana Ekberg, nefrolog. Hans Bokström, obstetriker. Stina Järvheden, psykolog. Ni är många som värnat om mig och som alltid har en plats i mitt hjärta.

Alla närstående till ovan – som stöttat och blött för deras kärestas jobb. Vår lycka är lika mycket deras förtjänst.

Alla sjuksköterskor – operationssköterskor, transplantationssköterskor, IVF-sköterskor. Sjuksköterskorna på avdelningen. Barnmorskor. Antalet är otaliga som hjälpt mig i mina svagaste stunder.

Folk jag inte mött förrän nyligen, som patolog Johan Mölne. Som hela vägen sett till att hålla mig säker med hjälp av alla biopsier.

Forskar- och läkarstudenter som varit och som komma skall. Som banar väg för ny framtid.

Min mamma… Som gett mig den största gåvan av alla. Sin livmoder.

Listan på alla som bidragit till att ge oss vårt mirakelliv kan göras lång. Ett enkelt tack till dessa människor räcker inte på långa vägar. Men det är det ordet som bäst beskriver tacksamhet. Tack. För varje leende och framsteg som mina barn gör kommer jag alltid att minnas er <3

Livmodertransplantation. Who knew… Efter alla år av forskning så var jag på rätt plats vid rätt tillfälle. Det hände mig.

Bror och syster, bland leksaker. Kramas.

Liknande inlägg

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta