Omstart om hösten

”Hösten spelar revy utanför sjukhusfönstret. Solsken mot en parkbänk. Småbris i träden. Tjocka halsdukar. Höstlöv som far omkring. Jag vill vara där ute. Vara som vanligt. Det är en vecka sedan operationen. Ingenting i det stora hela, men en eon av tid just nu. Som om hösten går mig förbi. Jag är fast här inne. Kommer det att dröja en vecka till? Två? Ingen vet. 

Jag skakar konstant. Hela kroppen gör uppror mot mediciner och inkräktandet på den. Har ingen energi kvar. Gjorde vi fel? Var allt det här bara en dum idé? Det är svårt att få distans till allt, när man är mitt i det. Dagarna före. Nu när det är gjort. Vad som väntar i framtiden. ”Det är viktigt att du fokuserar på annat”, säger läkarna. Inte låsa in mig. 

Jag tar fasta på höstträdet utanför fönstret. Ser det åldras dag för dag. Låtsas känna den krispiga höstluften i lungorna. Lyssnar till Anders ord i mitt inre. Att vi tog rätt beslut. Att vi hade ångrat oss om vi inte gjort operationen. Litar till orden. Blir lugn av dem. Han upprepar bara det jag själv sagt. 

Kan trädet där ute släppa taget om alla löv, så kan jag. Släppa på kontrollen. Stå bar och hudlös inför den kommande vintern. Bida min tid. Det blir bra det här. Det här är bara en kort stund i eoner av tid.”

***

Hösten har alltid varit min favoritårstid. En pånyttfödelse. Som om jag efter en lång kvav sommar äntligen kan andas och blicka högt och framåt. En tid av klara perspektiv och nytt driv. Men också lugn och eftertänksamhet. Ett välbehövligt break från allt som är flyktigt och stressigt för att omfamna det välbekanta. Varva ner. Skala av. Förbereda sig för det annalkande.  

Hösten 2012 var upptakten på en enda stor förberedelse. Fram till den 15 september hade det mesta kretsat kring operationen. Den fyra meter höga väggen i en lång hinderbana. Därifrån var det små små diken att ta sig över. Långsamma nedtrappningar av mediciner. Tydliga mål för när några av dem skulle uteslutas helt. Kontroller av livmoder och blodflöden som gick från veckovis till månadsvis… 

Att komma hem till en varm och omslutande lägenhet var ett skönt kliv in i det bekanta. Något fast och pålitligt i det stora omvälvande. (Att snöra på sig skorna vid hemgången kändes bokstavligen som att befinna sig på land igen efter en lång tid till sjöss.) Gå barfota på ett knarrande trägolv. Tända massor av doftljus. Ta en lång varm dusch. Med ens försvann all ångest. Och den stickande doften av handsprit. Att raka benen har aldrig känt så befriande. Det är svårt att känna sig som en livfull kvinna iklädd endast en sunkig sjukhussärk och knälånga stödstrumpor med ludna ben därunder. 

Jag hade ett stort behov av att laga mat den första tiden (tycker inte det är särskilt kul i vanliga fall). Ett skriande begär efter välbekanta smaker. Längtade efter mustiga grytor och gräddiga pastasåser. Skaket i benen gjorde det svårt att vara still. Höll mig därför igång med att röja och städa varje millimeter av hemmet. (Så gott det gick med böjd rygg och öm mage.) Försökte komma på plats. Psykologen i teamet förklarade det någon gång med att jag ”återställde fluffet i hjärnan”. Tids nog avtog skakandet. För att återvända igen när jag blev gravid. Skaket i benen har blivit ett signifikativt uttryck för när min kropp är extremt stressad. 

Det själsliga spelade mig flera märkliga spratt, hösten 2012. Som om jag befann mig mitt i någon slags katarsis. Jag hade bland annat svårt att vistas utomhus och bland stora folksamlingar. Såg mig om både en och två gånger innan jag korsade gatan, väl medveten om alla faror. Fysiskt och psykiskt bar jag på en dyrbar last. Jag som normalt fastnar i alla sjukhusserier, fick stänga av varje gång det var ett kirurgiskt ingrepp på tv:n. När filmen Avatar gick en kväll, klarade jag inte av att titta. Fick smått panik av att huvudkaraktären spändes fast i en kuvösliknande box. (Att han dessutom var rullstolsburen var alltför synonymt med mina egna opålitliga ben.) Märkligt var ordet. 

Sakta längs hösten återvände jag dock till det normala. På andra sidan reningsbadet. Likt årstiden förändrades mitt inre en liten nyans i taget. Förberedde sig. Färger fick ett bredare spektra. Lukter och smaker fick en ytterligare ingrediens. Tillförsikt. 

Den här hösten genomgår jag något liknande. Ett tungt täcke av nedstämdhet, sammansatt av känslor som otillräcklighet och frustration (att bli förälder har varit mitt livs tuffaste utmaning – av flera anledningar) har lyfts och kampen om att lära känna sitt barn och sitt nya jag har mognats till en tillit och optimism. Det blir bra det här. Vi är en familj nu. Vi hittar vår egen väg. 

(Apropå omstart så letar jag efter nya spännande frilansuppdrag. Tipsa mig gärna om du vet någon som behöver en skribent eller virtuell assistent. ;))

Om någon hade sagt till mitt yngre jag att det skulle dröja innan jag blev mamma och att vägen dit skulle vara en lång snårig stig, hade jag förmodligen varit väldigt olycklig. Nu skulle jag inte vilja ha det på något annat vis. Nuförtiden är hösten, förutom en tid för återhämtning, också ett kännetecken för allt underbart som hänt mig och vår familj. På hösten har jag och min älskade man vår årsdag, tillika vår bröllopsdag. På hösten uppmärksammar vi dagen då jag och min mamma opererades och minns tillbaka på den snöpliga insättningen året efter. På hösten firar vi vår sons födelsedag.  

Och att jag blev mamma (halvt) på ålderns höst har blivit ett signum för hur mycket jag älskar hösten. 

”Mamma, varför tappar träden sina löv?”
”De förbereder sig för det som kommer sen ” 

Saker som blommar på nytt. Ännu en grej jag kommit att uppskatta när jag blivit äldre.

Liknande inlägg

Relaterade inlägg

Något som heter cancer kommer i vägen

Cancern kom någonstans mellan frukostflingorna och kvällsmackan. Mellan vardagslunken och husdrömmar. Mellan kärleken och…livet. Jag var intet ont anande. 

Ett cytologprov år 2002 visar en ”svårvärderad atypi”. Någonting i mitt underliv avviker från det vanliga. Provet tas om efter någon vecka och visar då normalt. Jag tänker, det verkar ju helt knäppt. Men köper helt och hållet förklaringen att det ”ibland blir så”. Vid 23 års ålder kan ju inget ont hända en. 

Tre år senare har jag ett nytt cytologprov inbokat. Inför rutinkontrollen har jag besvär med en envist molande värk i buken. Jag har också sökt hjälp för blödningar och irritationer i underlivet som känns märkliga. Då får jag till svar att jag har en ”lättirriterad livmodertapp”, vilket också verkar rimligt. Barnmorskan som gör provet denna gången höjer lite förvånat på ögonbrynen när jag nu har ont och blöder kraftigt. ”Återkom om du får feber”. 

(Efter de orden har jag än idag svårt för att ta barnmorskor på allvar. Med ett fåtal undantag)

En vecka senare ringer jag akut till gynmottagningen på lasarettet. Jag blir inlagd på stört och får antibiotika intravenöst för en grav infektion på livmodertappen. Provet som läkaren tar visar också på cellförändringar. Överläkaren kallas in och undersöker mig. Det planeras för en operation där livmodertappen ska laserstrålas. En kurator kommer in på mitt rum, sitter på sängkanten med huvudet på sned och lägger handen på mitt ben. Familjen är på besök, oroliga. Jag förklarar lugnt vad som ska hända och vad som präntats i mig av läkarna. ”Cellförändringar är inte farliga”. Det är rent av lite spännande att bli nedsövd för första gången. 

På uppvaket ligger andra tjejer som genomgått samma ingrepp. De åker hem efter ett par timmar, jag rullas upp på vårdavdelningen igen. I det läget har en invasiv livmoderhalstumör slagit rot i kroppen, men läkarna undviker skickligt ordet cancer. I efterhand har jag förstått att personalen mycket väl visste vad som väntade och att cellförändringar bara var en liten förevändning för operationen. Uttrycket ”lyckligt ovetande” trycks ner i vrångstrupen. När läkaren kommer in på mitt rum efter operationen och vill prata om sina fynd, är jag helt oförberedd. Jag blir lamslagen. 

Vi sitter i ett celliknande minimalt rum, jag och min sambo. Jag ser läpparna på läkaren röra sig, men förstår inte vad han säger. Tankarna irrar iväg. Jag stör mig på kuratorns illröda läppstift och tantiga frisyr. Och jag tänker att det var mig en märklig tanke att ha när läkaren talar om att jag har cancer. 

Mitt fall tas över av Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, där läkaren gör en undersökning under narkos. Överläkaren på ortssjukhuset är självsäker och försäkrar mig om att han sannolikt fått bort allting när han strålade. ”Det här är bara ett rutinförfarande”. Än en gång blir jag lurad. Andra gången på kort tid ligger jag på ett uppvak. Jag ser läkaren som undersökt mig gå runt till de andra kvinnorna och prata lugnande med dem, de ler lättat tillbaka. Mig går hon förbi, utan att vilja möta min blick. Skräcken griper tag i mig, instinktivt vet jag vad det innebär. Tysta tårar värker inom mig. Jag håller andan i två dagar.  

Jag är tillbaka på sjukhuset på en onsdag. I ett lika litet rum som det förra. In sveper en katastrofbringande storm, förklädd till min läkare. Lika avskalat och lättvindigt som att meddela vad det blir till middag, ger hon mig beskedet jag fasat för. ”Som jag misstänkte så är cancern kvar, så det kommer vi att ta bort”. Livmoderhals, lymfkörtlar, vävnad och livmoder. Allt ska bort. Det tar ett tag att inse vad hon säger. Inom mig öppnas en avgrund. Jag har hållit andan så länge att jag inte längre får luft. Ut kommer ett skrik och början till ett hav av uppdämd och okontrollerad gråt. Läkaren är förvirrad, ”jag trodde att du var informerad”. 

Jag lämnar sjukhuset chockad och själsligt avstängd. I bilen hem sitter jag och min sambo tysta. Tårarna rinner nerför ansiktet, bryr mig inte ens om att torka. I bagaget ligger en torkställning till badrummet, som vi hade tänkt byta på Ikea efter samtalet med läkaren. Så urbota idiotiskt. Det går inte längre att blunda för problematiken, det här händer verkligen på riktigt. På tisdag ska jag opereras. I fem dagar gråter jag konstant, mer tid finns inte. Sambon säger de rätta sakerna för stunden, men innerst inne vet jag att det här kommer inte att hålla. Inte för att jag leker martyr och vill tycka synd om mig själv, för det gör jag. Utan för att jag bara vet. Vårt förhållande är inte byggt för att klara av den här katastrofen. Vi har nyss flyttat till hus, det är nu som livet med planer för familj ska ta vid. Något som heter cancer kommer i vägen. Mitt liv kommer inte att bli detsamma. 

Den 12 april 2005, klockan 06.10, står jag utanför sjukhusporten. Jag har inte sovit på hela natten. Jag förstår inte hur kroppen styrs in på sjukhuset när paniken och rovdjuret inom mig skriker att fly. Jag har sådan ångest att det känns som att jag ska gå sönder. Jag är 10 minuter sen och möts av en utskällning från en bastant sköterska. Jag har lust att slå ihjäl henne. 

Med tunna draperier emellan ligger vi uppradade. Som boskap på väg till slakt. En efter en rullas vi iväg, ibland uppstår det en liten trafikstockning i knutpunkten in till salarna. Någon skriker i ångest – ”jag vill inte det här!”. Det kunde varit jag. Om det inte vore för att jag är rädd för att tappa det. Även i mitt livs värsta stund så är jag för mycket av en fröken duktig för att vara till besvär.

Operationen går bra. Provresultaten är positiva. Lika fort som jag blev med cancer, lika fort är jag av med den igen. Hann aldrig ens att känna mig sjuk. Kvar är ett ärr på magen, som påminner mig de dagar jag vaknar upp och mot förmodan tror att allt är som förr igen. Att allt bara var en mardröm. Och att jag fortfarande skulle kunna bli mamma. Kvar är också en obeskrivlig ilska över att universum och ett av Sveriges främsta sjukhus berövat mig på det mest heliga. Efter sig lämnar de ångesten över att inte förstå varför jag, av en samling äldre kvinnor, är den enda 25-åringen som ligger på avdelningen. En sköterska vill tala om hur jag ser ut inuti efter operationen, vill ge mig verktygen för att bearbeta. Men jag är inte där. Jag vet inte hur jag ska förklara att läkarna grävt ett större hål inom mig än storleken på en livmoder. Säkerligen kommer jag att få äta upp att jag inte lyssnar, men jag vill bara hem. Lägger upp en strategi för att klara av dagarna på sjukhuset, en minut i taget. Den psykiska smärtan begraver jag på ett säkert ställe djupt inom mig där ingen kan komma åt den. Cancern är borta. Utåt sett är allting bara bra. 

Två månader efter att jag först fått beskedet är jag tillbaks på jobbet. Alla verkar lättade över att jag tar allting så bra. Jag pratar om allting som hänt och känner mig oövervinnerlig. Föds av den uppmärksamheten jag får. Jag intalar mig att jag minsann är stark och att jag kommit lindrigt undan. ”Det finns alltid de som har det värre”. Sambon flyttar ut och jag begraver mig i jobb. Det som definierat mig fram till cancern har varit en omättlig energi och krav på prestation. Jag tänker inte sluta med det nu. Kämpar tappert för att inte förändras. Det går ett tag. I takt med att folk går vidare från det som hänt mig och det vardagliga tugget är tillbaka, växer sig tomheten inom mig allt större. På rasterna drar jag mig undan. Orkar inte längre lyssna på pratet om familjeliv. Orkar inte med att hålla uppe fasaden för de sneglande blickarna. Jag är inte som vanligt längre. Min räddning blir en utmattningsdepression, ett år efter operationen, som slår hål på allt. Då först släpper jag på kontrollen över mina känslor.    

Sedan ska också jag vara glad

September 2012

Jag är inte bra på att vara sjuk. (Finns det någon som är det? Hur gör man?). Jag sluter mig. Virar ett osynligt täcke runt mig och biter ihop tills jag är kapabel nog att ta in omvärlden igen. Att vara sängliggande på ett sjukhus och i händerna på vårdpersonal gör något med mig. Känner mig liten och förminskad. Det hela påminner alltför mycket om sist. Då när jag hade cancer och de tog bort min livmoder. Jag var den enda 25-åringen bland ett gäng äldre damer som satt i dagrummet och läste skvallertidningar till synes oberörda. Själv tyckte jag att mitt liv var över. Har aldrig förr känt mig så ensam och förtvivlad.

Den här gången är det annorlunda. Operationen är frivillig och inte traumatisk på det viset. Bokstavligen kan den komma att ge mig ett annat liv. Ändå är det jobbigt. Jag känner inte igen mig själv. Blicken är suddig och hjärnan är trög och simmig. Får anstränga mig för att kunna formulera ord till folk omkring mig. Kroppen är stressad. Speedad. Pulsen stiger till det dubbla så fort jag rör mig. Jag har aldrig provat droger men jag föreställer mig att det är så här det är när man är påverkad. Jag känner mig jagad. Skulle vilja snöra på mig ett par löparskor och springa så fort jag kan. Och då är jag en av världens lataste människor. Det jobbiga skakandet vill inte ge med sig, värst är det i benen. För att försöka komma till ro tvingar jag mig till sängen och handgripligen trycker ner benen plant mot lakanen. Restless legs har fått en helt ny innebörd.

Läkarna letar förklaringar till mitt och S´s tillstånd. En del symtom är typiska biverkningar av läkemedlen och kommer att ge med sig. Andra, såsom skakandet, är förbryllande. De rådfrågar och ringer runt till läkemedelstillverkare. Den förklaring de till slut enas om är att vi har fått en dålig sats av den medicin som ges i hög dos precis vid operationstillfället för att slå ut immunförsvaret. Mats Brännström, huvudmannen för projektet, är orolig. En hel värld har fått upp ögonen för hans livsverk och pressen är enorm. Och vi ligger medtagna och deprimerade på sjukhuset. Han drömmer mardrömmar om en svart klump till organ som rinner ur oss och säger till mig ”Du måste försöka rycka upp dig”. Han ringer till min sambo och ber honom ta med tidningar och annat som ska distrahera mig. Och så skickar han upp teamets psykolog.

Vi har pratat om det här dock. Vad som händer med psyke och kropp när man går från ett friskt tillstånd till ett sjukt. De andra patienterna som ligger på avdelningen har i regel varit njur-eller leversjuka under en längre tid och brukar efter transplantationen tillfriskna redan efter något dygn. Ofta är det donatorn som mår sämre än patienten. Nu är det tvärtom. Mamma ligger på kvinnokliniken men traskar relativt obekymrat tvärs över sjukhusområdet för att hälsa på mig ett par dagar efter operationen. Någon dag till efter det skrivs hon ut. Jag fortsätter att kräkas och skaka.

Mot smärtan från operationssåret får jag alvedon. Mot skakningarna ger de mig morfin-sprutor. Först intravenöst. Sedan direkt in i benen. När det inte fungerar tar jag till det som lindrar någorlunda. Att hålla mig i rörelse. Jag går maniskt runt i cirklar, först inne på rummet och sedan i korridoren. Varv efter varv går jag i mina Foppa-tofflor, även på nätterna. Sömntabletter har ingen effekt. Så småningom tillåts vi att röra oss utanför avdelningen och ner till entrén. På sjukhusområdet råder det byggarbetsplats. Byggdamm och infektionskänslighet är ingen bra kombination för oss och vi behöver ha skydd för munnen och en bylsig sjukhusrock över våra kläder. S kommer tillbaka från en tur till pressbyrån, gråtandes. Hon känner sig som en utomjording som alla stirrar på. Jag orkar inte bry mig. Stålsatt på gränsen till uppgiven behåller jag mitt påklistrade leende och försöker göra vad som förväntas av mig. Ingen sköterska gillar en grinig patient. Känns på något vis skämmigt att vara deppig och dålig efter en operation som den här. Jag sväljer mina mediciner, dricker mycket från plåtkannan och skriver upp hur mycket jag kissar och äter. Försöker få i mig så mycket mat som möjligt, fastän bara lukten av mat gör mig illamående. Undviker uppehållsrummet av den anledningen. Vill heller inte riskera att behöva prata med några av de andra patienterna. Känns utlämnande och knepigt att ge mig in i en diskussion om att jag har transplanterat livmodern. Låter dem tro att jag även jag är njur- eller levertransplanterad.

Med livmodern är det bara bra

Med livmodern själv är det däremot bara bra. Det är skönt. Varje dag kommer doktor Liza in och mäter flödena i livmoderartärerna. Det är de som förser livmodern med kraft och de som hela operationen kretsar kring. På ultraljudsbilderna ser man hur min vagina återigen är sammankopplad med något större. Ett rum för ett barn. Inuti livmodern syns endometriet, hinnan vars tjocklek ska bli avgörande för om ett embryo ska fastna. På avdelningen där vi ligger har det ställts iordning ett särskilt undersökningsrum för oss. På skakiga ben kryper vi upp i gynstolen för att göra de första biopsierna på livmodertappen. De som visar hur livmodern verkligen mår. Det ser bra ut. Mats Brännström är lättad. Jag längtar hem. Jag behöver få komma ur mitt skal och slicka mina sår ifred. Känna mig som mig själv igen. Då först kan jag också glädjas över operationen.

På den tolfte dagen skrivs jag äntligen ut. Jag åker hem. Jag pustar ut. Fem dagar senare är jag tillbaka på sjukhuset. Jag har feber och en diffus värk i buken. Kroppen visar alla tecken på en avstötning. 

Bild på ett öga med glasögon.

Liknande inlägg

Vaknar upp till nyheterna
Day 4. Monitored at hospital.

Vaknar upp till nyheterna

Translation: Waking up to the news

19 september 2012. 

”Hör du?” Min medsyster i andra änden av rummet, som jag ännu inte har pratat med, höjer ljudet till teven. På nyheterna pratar de om livmodertransplantationen som ägt rum i helgen. Två kvinnor i 30-årsåldern som fått nya livmödrar av sina egna mammor. En operation som Sahlgrenska Universitetssjukhuset är först i världen med. Den ena kvinnan (jag) har tidigare fått sin livmoder bortopererad efter att ha genomgått behandling för livmoderhalscancer. Den andra kvinnan (S) är född utan livmoder. ”Operationerna var lyckade och alla patienter mår bra”.

Min operation var i lördags. Idag är det onsdag. Söndag, måndag och tisdag har gått förbi i ett stort grötigt töcken. Först på ett uppvak där jag försvinner ut och in i dimman. Varje gång jag vaknar till piper det frenetiskt i monitorerna ovanför mig och stressade sköterskor befaller mig att ta långa andetag i en syrgasmask. De försöker sätta en större mask på mig, en CPAP, som ska pressa bort vätskan i lungorna. Men masken fungerar dåligt och ger mig panikkänslor. Till slut vägrar jag.

På samma uppvak ligger mamma någonstans. Är dock för omtöcknad för att ta in det. Ett dygn efter mig rullas också S in. Samma frenetiskt pipande. Allmäntillståndet på oss båda är sämre än väntat och planen att förflytta oss till transplantationsavdelningen kastas om. Tidigt måndag morgon rullas vi med blinkande monitorer och syrgas-masker till en intensivvårdsavdelning. För att skydda oss från eventuellt mediauppbåd och dataintrång är instruktionerna från teamet att föra journal-anteckningar för hand. Vi går under radarn. När sambon ringer till avdelningen på måndag kväll för att säga godnatt vet de först inte vem de ska ge telefonen till. Jag finns inte i systemet.

Till det yttre står det däremot snart klart vilka vi är. Vi är de där ”omständliga” patienterna som ingår i ett nytt forskningsprojekt, som av många anses som ”onödigt”. En sån där operation som går under livskvalitet och inte livräddande. Som ska ta tid och pengar från de som verkligen behöver vård. Och vi blir behandlade därefter. När sköterskan från transplantationsavdelningen kommer ner för att förse oss med mediciner möts hon av skepsis och mothugg från de andra sköterskorna.

Intensivvårdsavdelningen är prydlig och modern och utrustningen är bättre än den på uppvaket. Jag slipper inte undan CPAP:en. Även här kommer de springande så fort jag vaknar och tvingar på mig masken. Jag fejkar att jag sover. S har lämnat avdelningen före mig. Narkosläkaren från teamet ordinerar lugnande för att jag ska kunna uthärda sessionerna i masken. Jag stänger in mig mentalt och försvinner iväg någonstans där jag inte är nyopererad och bräcklig. Instängd i masken räknar jag till 30 som jag blir tillsagd. Jag drömmer att jag drunknar och fäktar febrilt för att de inte ska glömma bort att knäppa loss mig.

På den fjärde dagen

Presskonferensen var igår. Jag undrar vad läkarna fick för frågor och hur stämningen mellan dem var. Nu är alltihop på nyheterna. Lyssnar dock bara med ett halvt öra. Har svårt att föreställa mig världen utanför sjukhusfönstret, än mindre att det är mig de pratar om på tv. Klockan är strax efter åtta och sköterskan stökar om i rummet. Ställer medicinkoppen och plåtkannan med vatten på sängbordet. Byter dropp och tömmer katetern. Kontrollerar förbandet på magen. Ärret från naveln och ner till könshåret anas svagt därunder. Det korsar bikinisnittet från min cancer-operation. Jag har näringsdropp, kateter, syrgasgrimma och är kopplad till en telemetri för ökad hjärtrytm. Jag mår illa och fryser och svettas om vartannat. Känner mig yr och underligt skakig och andfådd. Som om jag gått en brottningsmatch och inte kan få kroppen att gå ner i viloläge. Att hela buken är bortdomnad och att det är svårt att röra sig är jag på något vis van vid. Kroppen och jag har varit inställda på smärtan som skulle komma, den vi minns från förr. Samma operation, fast omvänd. Kravlar mig upp till halvsittande ställning för att svälja tabletterna och lägger mig ner igen på sidan. S ropar från andra sidan rummet, frågar hur jag gör. Hennes kropp klarar inte att vrida sig åt något håll och hon har sovit raklång på ryggen hela natten.

In i rummet far med ens en annan sköterska. Pratar högt och skrävligt. Verkar ha ansträngt sig för att se till att hon ska ta hand om oss idag, hon brukar annars inte vara på denna avdelning. Vet inte om jag ska bli förtjust eller obekväm. Hon smickrar och brer på om hur stort det här är, hur modiga vi är och att hon minsann vet ett och annat om ofrivillig barnlöshet. Funderar på om beteendet är så professionellt av henne men hummar lite artigt då och då. Effekten av tabletterna gör sig påmind och det växande illamåendet gör det svårt att vara trevlig. Men det verkar inte denna sköterska märka något av. S går framåtböjd och stapplande förbi sängen, med droppställningen rullande framför sig. Sköterskan fortsätter att prata. Jag häver mig över sängen och kräks i en spypåse. I huvudet hör jag orden från nyhetssändningen ”Kvinnorna mår bra men är trötta efter ingreppen”. S och jag ler igenkännande mot varandra. Det är allt en märklig situation vi befinner oss i.

Liknande inlägg

Världens första livmodertransplantation från mor till dotter
Eyes on surgery.

Världens första livmodertransplantation från mor till dotter

Translation: World’s first womb transplantation from mother to daughter

1998. I ett samtalsrum på Royal Hospital i Adelaide, Australien, har en 25-årig kvinna precis fått beskedet att hon drabbats av livmoderhalscancer – stadie 1B. Angela. Prognosen för hennes överlevnad är god men doktorerna Mats Brännström och Ash Hanafy vill ta bort hennes livmoder. Mats: ”Det innebär att du inte kan få barn”. Angela: ”Men kan ni inte transplantera en livmoder den dagen jag vill ha barn”? Frågan är enkel och lösningen på ett stort infertilitets-problem borde vara vara lika simpel. Varför kan man inte transplantera en livmoder? Brydd av frågan tvingas Mats svara: ”Nej, det är inte möjligt. Kanske i framtiden”.

2012. Stunden de alla väntat på och tränat inför är här. I en operationssal på Universitetssjukhuset i Göteborg står en grupp kirurger och sköterskor samlade för en time out. Det brukliga inför en operation är att gå laget runt och presentera sig. Så även idag. Huvudoperatör Mats Brännström tar till orda: ”Idag ska vi göra en uterus-transplantation. Den första.” De nickar allvarsamt. Tar in ögonblicket. Patienten på operationsbordet är en svensk kvinna som vid 25 års ålder förlorade sin livmoder i livmoderhalscancer – stadie 1B. Jag.

***

Operationen

15 september 2012

Kvällen innan den stora operationen träffas de. Gynekologer, transplantationskirurger, alla som kirurgiskt är involverade i projektet. Efter 15 års tid har det blivit runt 15 stycken. Nu går de igenom allting en sista gång – momenten, vem som ska göra vad och vilka som ska vara i respektive sal. Den med donatorn eller den med patienten. De pratar om media. Hittills har Sahlgrenska och teamet hållit en låg profil, men helt säkra kan de dock inte vara på att pressen fått nys om Sveriges första livmodertransplantation och att denna kommer att stå utanför sjukhuset nästa morgon. Niklas Kvarnström, en av transplantationskirurgerna, ringer patienten och meddelar deras strategi. Om pressen bevakar huvudingången ska hon ringa en av sköterskorna som släpper in henne på baksidan.

De anländer tidigt. Några av dem byter för säkerhets skull om i en byggnad längre bort och går sen i kulvertarna bort till operationssalarna. Det är lördag och korridorerna är öde. Som planerat. Forskningen ska inte på något vis ta utrymme från ordinarie verksamhet. Personalen som arbetar i eftervården den här dagen har tidigare fått anmäla sitt intresse för att jobba extra.

Gynekolog-team ett inleder operationen. Skickligt och vant lägger de det första snittet. Ett så kallat medellinjesnitt som förlängs två centimeter ovanför naveln. Kvinnan, patientens mamma, är en 52-årig frisk kvinna som fött tre barn vaginalt utan komplikationer. En exemplarisk donator. Röntgenplåtar och rigorösa undersökningar visar att livmoder och omkringliggande kärl är lika exemplariska – hur det emellertid stämmer med verkligheten vet de inte med säkerhet förrän de öppnat upp. Håller de andan?

De inspekterar. Livmodern är normalstor och ligger en aning bakåtböjd. På vänster sida syns en aktiv äggstock och inuti finns till och med en äggblåsa. Den högra äggstocken är något förtvinad. Av den relativt vanliga muskeltumören myom, syns det tacksamt inga tecken på.

Ett mödosamt arbete tar vid. Utrymmet i en kvinnas bäcken är kirurgiskt minimalt och livmodern ligger inklämd emellan urinledare, urinblåsa, äggledare, äggstockar och tarmar. Runt dessa vävs ett finmaskigt nät av en mängd tunna blodkärl. Som vid en fornminnesutgrävning ska allt detta försiktigt urskiljas och separeras från varandra. Så långa frilagda kärl som möjligt behövs. Kärl som ska följa med livmodern över till den andra kroppen. Det delas, benas upp, dissikeras och skärs itu.

I salen bredvid förbereds patienten. Det strular lite med utsuget till apparaten som skär i vävnaden och apparaten byts ut. Mellan tarm och äggstockar upptäcker gynekolog-team två en del sammanväxningar, från patientens tidigare operation. Den där livmodern togs bort. Hålrummet efter den första livmodern har också gjort att urinblåsa och ändtarm har fallit ihop en aning och urinledarna ligger fastklistrade mot bäckenväggen. Längre ner bakom urinblåsan upptäcks fler sammanväxningar. Grövre. De letar efter ligamenten som livmodern normalt sitter fast i. Stumpar som efter avlägsnandet tillbakabildats men som nu markeras med trådar till den nya livmodern. Två stycken på sidan och två bakåt ner mot ändtarmen. De plockar också fram tidigare bäckenkärl. På dem sätts små gummisnoddar för att de lättare ska nås i ett senare skede. I väntan på transplantationen täcks det öppna såret över.

Det tar tid. Mycket längre tid än vad de förutsett. De syrefattiga venerna i donatorns buk är slingriga och faller lätt ihop. En smula naivt har teamet räknat med att operationen ska vara nästintill identisk med ingreppen på babianerna, tidsmässigt kanske till och med lite kortare eftersom anatomin i en människa är större. Så blev det inte. Livmodertransplantation är en avancerad historia. Men kirurgerna är luttrade. Taggade. De pratar och skrattar. För att i ett kritiskt moment bli knäpptysta. Tre åt gången turas de om att bränna och hålla undan. Utanför operationssalarna, i ett kargt väntrum, sitter patientens sambo. Försöker att få tiden att gå med att titta på film i telefonen – först en, sedan flera. Slumrar till och med till ett par gånger.

In på arenan träder slutligen transplantationskirurgerna. De står en stund och begrundar operationssåret innan de slutför friläggningen av kärlen. Sen tas den ut. Livmodern. Omsorgsfullt läggs den på ett separat bord där den spolas och läggs på is. När den försvinner ut från rummet stannar donatorns team av gynekologer kvar. Avslutar. Härifrån är det som vilken annan operation. Varsamt lägger de en sista hand på kvinnans kropp. Hennes och gynekologernas arbete är nu avklarat.

Det sys ihop. Ligament. Vener. Artärer. Till slut återstår bara det sista högtidliga momentet. Klämmorna som stängt av blodflödet under operationen lossas och blodet släpps på. Livmodern får en fin rosa färg på bara några sekunder. På höger sida mäter flödesmätaren cirka 15 ml per minut. På vänster cirka 60 ml per minut. Transplantationskirurgerna tar en paus och patientens gyn-team syr fast upphängningsligament och vaginan. När transplantationsteamet ansluter igen uppnår flödet cirka 50 ml på höger sida och 70 ml på vänster sida. De är nöjda så.

När patienten rullas ut till uppvaket har det hunnit bli natt. Det team med runt 15 personer utsedda att utföra världens första livmodertransplantation från mor till dotter, har varit igång i 18 timmar. Det är som vid ett stafettlopp. Metodiskt och taktiskt tar de sig igenom en etapp i taget, timme efter timme. Likt uthålliga löpare är de tränade att utstå mjölksyra och mentala påfrestningar. Adrenalinet som pumpar under de långa vakna arbetspassen håller dem på tårna. Efteråt sköljer en våg av trötthet över dem.

En klar septemberdag har gått dem helt förbi. I det kyliga höstmörkret drar de nu jackan tätt intill sig och går sakta över parkeringen. Vid bilen stannar de en kort stund och blickar ut mot horisonten där solen snart är på väg upp. De tar ett djupt andetag och suckar förnöjt. Det är gjort.

Om bara några timmar samlas de här igen. För nästa operation. Imorgon ska ännu en kvinna få en livmoder transplanterad från sin mamma.

Liknande inlägg

Slut på innehåll

Inga fler sidor att ladda

Stäng meny