Transplantationsmottagningen på våning 6 känns vid första anblick som en aning skrämmande plats. Här ska vi, efter att vi skrivits ut, infinna oss för regelbundna kontroller. Till en början är det två gånger i veckan, men med tiden blir det glesare med besöken. Vi möter dem i korridoren och i incheckningen. Vi ser dem sittandes i väntrummet med sina lappar. De andra som fått ett organ inopererat. Nu är vi en av dem. De transplanterade. Njurtransplanterade, levertransplanterade och livmodertransplanterade i en egendomlig blandning. Det är allt egendomligt. 

Första gången jag är där börjar en av dem att prata med mig. ”Lever eller njure?”, frågar han. Halvt panikartat svarar jag ”nä alltså, jag är livmodertransplanterad”. Det är första gången jag säger det högt. Och med den skrämselpropaganda jag har blivit försedd med, så förväntar jag mig att han direkt ringer till pressen och tipsar om att här sitter tjejen som är den första i Sverige att ha fått en livmodertransplantation. Det gör han inte. Han känns snarare förlägen över svaret och skyndar sig att avsluta samtalet. Eller är det jag som gör det? Jag noterar i vilket fall för mig själv att undvika sofforna i väntrummet hädanefter. 

En vänlig sköterska, som genast blir min favorit i sköterskevimlet, visar mig runt. Rummet med fyra små bås med vardera patientstol, i vilken sköterskan sticker en nål i armen och förser sig med blod till ett visst antal rör. Köket där man som patient kan ordna med eventuell mat efter lämnat blodprov. (Till de flesta av blodproverna som läkarna kontrollerar hälsostatusen med, krävs det att man är fastande. Man ska också vänta med att ta sina dagliga immunnedsättande tabletter.) Den lilla ”boxen” snett mittemot provtagningsrummet som bäst kan beskrivas som ett sådant rökrum som förr var så poppis (i den sitter man för att inhalera en medicin som förebygger en viss sorts lunginflammation). Och toaletterna. En frekvent använd toalett (som ser ut därefter) i direkt anslutning till kapprummet, en lite längre ner i korridoren och en inne i ett patientrum som kan användas om inte rummet är upptaget. Det är bra att vara kissnödig när man kommer till mottagningen för vid varje provtillfälle ska det också fyllas ett rör eller två med urin. Och när man ändå är på toaletten kan man ju passa på att dricka en mun eller två från de små vita plastmuggarna som finns staplade i en behållare på väggen. Praktiskt! 

Sedan är rundturen slut. Mer finns det inte att se. Inte så skrämmande egentligen.

Efter ett tag blir det en rutin. Ta hissen upp till sjätte våning, trycka fram en nummerlapp och sätta sig på en av stolarna utanför provtagningsrummet (istället för i väntrummet). Le lite glatt när sköterskan tar blodproven, ta med röret till urinprovet in på toaletten, göra sin grej och sedan lämna detta i kylskåpet. För att därefter ta sig ner till våning 4 och sluta upp med de andra. 

I början är vi de oslagbara fyra. Jag och S som opereras 15 och 16 september 2012. Och ytterligare två kvinnor som opereras en månad efter. Vi blir en grupp. Ett band. (Lite längre fram opereras ytterligare fem kvinnor. De bildar andra grupper.) Vi sitter i dagrummet på avdelningen där vi en gång vårdats – äter vår medköpta frukostmacka från Pressbyrån, inmundigar vår medicin och delger våra livsöden – medan vi väntar på Dr Liza som ska undersöka oss. Efter ett tag faller S bort. Hon får en infektion som inte går att häva och livmodern opereras ut. Vår oslagbara kvartett blir en trio. De tre musketörerna. 

Stunderna i dagrummet är, när jag ser tillbaka, några av de bästa stunder med året efter operationen. Samhörigheten. Hur vi alla spänt tar oss igenom månad för månad innan vi får ett embryo insatt i vår transplanterade livmoder. Det finns så mycket att prata om. Vi och våra partners, som nästan alltid är med. Var vi kommer ifrån, vilka resor vi gjort och vad som väntar framöver. Sorgen, besvikelserna och nu förväntningarna. Det finns så mycket att skratta åt. Vi skrattar åt förvecklingar och pinsamheter. Gynundersökningar och spermaprov som levereras i en patientdusch. De skrattar åt mig när jag beklagar mig över de små rören vi ska fylla med urin. ”Hur ska man som tjej bära sig åt för att pricka, liksom”.

”Det är det de vita plastmuggarna är till för”.