Något som heter cancer kommer i vägen

Något som heter cancer kommer i vägen

Cancern kom någonstans mellan frukostflingorna och kvällsmackan. Mellan vardagslunken och husdrömmar. Mellan kärleken och…livet. Jag var intet ont anande. 

Ett cytologprov år 2002 visar en ”svårvärderad atypi”. Någonting i mitt underliv avviker från det vanliga. Provet tas om efter någon vecka och visar då normalt. Jag tänker, det verkar ju helt knäppt. Men köper helt och hållet förklaringen att det ”ibland blir så”. Vid 23 års ålder kan ju inget ont hända en. 

Tre år senare har jag ett nytt cytologprov inbokat. Inför rutinkontrollen har jag besvär med en envist molande värk i buken. Jag har också sökt hjälp för blödningar och irritationer i underlivet som känns märkliga. Då får jag till svar att jag har en ”lättirriterad livmodertapp”, vilket också verkar rimligt. Barnmorskan som gör provet denna gången höjer lite förvånat på ögonbrynen när jag nu har ont och blöder kraftigt. ”Återkom om du får feber”. 

(Efter de orden har jag än idag svårt för att ta barnmorskor på allvar. Med ett fåtal undantag)

En vecka senare ringer jag akut till gynmottagningen på lasarettet. Jag blir inlagd på stört och får antibiotika intravenöst för en grav infektion på livmodertappen. Provet som läkaren tar visar också på cellförändringar. Överläkaren kallas in och undersöker mig. Det planeras för en operation där livmodertappen ska laserstrålas. En kurator kommer in på mitt rum, sitter på sängkanten med huvudet på sned och lägger handen på mitt ben. Familjen är på besök, oroliga. Jag förklarar lugnt vad som ska hända och vad som präntats i mig av läkarna. ”Cellförändringar är inte farliga”. Det är rent av lite spännande att bli nedsövd för första gången. 

På uppvaket ligger andra tjejer som genomgått samma ingrepp. De åker hem efter ett par timmar, jag rullas upp på vårdavdelningen igen. I det läget har en invasiv livmoderhalstumör slagit rot i kroppen, men läkarna undviker skickligt ordet cancer. I efterhand har jag förstått att personalen mycket väl visste vad som väntade och att cellförändringar bara var en liten förevändning för operationen. Uttrycket ”lyckligt ovetande” trycks ner i vrångstrupen. När läkaren kommer in på mitt rum efter operationen och vill prata om sina fynd, är jag helt oförberedd. Jag blir lamslagen. 

Vi sitter i ett celliknande minimalt rum, jag och min sambo. Jag ser läpparna på läkaren röra sig, men förstår inte vad han säger. Tankarna irrar iväg. Jag stör mig på kuratorns illröda läppstift och tantiga frisyr. Och jag tänker att det var mig en märklig tanke att ha när läkaren talar om att jag har cancer. 

Mitt fall tas över av Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, där läkaren gör en undersökning under narkos. Överläkaren på ortssjukhuset är självsäker och försäkrar mig om att han sannolikt fått bort allting när han strålade. ”Det här är bara ett rutinförfarande”. Än en gång blir jag lurad. Andra gången på kort tid ligger jag på ett uppvak. Jag ser läkaren som undersökt mig gå runt till de andra kvinnorna och prata lugnande med dem, de ler lättat tillbaka. Mig går hon förbi, utan att vilja möta min blick. Skräcken griper tag i mig, instinktivt vet jag vad det innebär. Tysta tårar värker inom mig. Jag håller andan i två dagar.  

Jag är tillbaka på sjukhuset på en onsdag. I ett lika litet rum som det förra. In sveper en katastrofbringande storm, förklädd till min läkare. Lika avskalat och lättvindigt som att meddela vad det blir till middag, ger hon mig beskedet jag fasat för. ”Som jag misstänkte så är cancern kvar, så det kommer vi att ta bort”. Livmoderhals, lymfkörtlar, vävnad och livmoder. Allt ska bort. Det tar ett tag att inse vad hon säger. Inom mig öppnas en avgrund. Jag har hållit andan så länge att jag inte längre får luft. Ut kommer ett skrik och början till ett hav av uppdämd och okontrollerad gråt. Läkaren är förvirrad, ”jag trodde att du var informerad”. 

Jag lämnar sjukhuset chockad och själsligt avstängd. I bilen hem sitter jag och min sambo tysta. Tårarna rinner nerför ansiktet, bryr mig inte ens om att torka. I bagaget ligger en torkställning till badrummet, som vi hade tänkt byta på Ikea efter samtalet med läkaren. Så urbota idiotiskt. Det går inte längre att blunda för problematiken, det här händer verkligen på riktigt. På tisdag ska jag opereras. I fem dagar gråter jag konstant, mer tid finns inte. Sambon säger de rätta sakerna för stunden, men innerst inne vet jag att det här kommer inte att hålla. Inte för att jag leker martyr och vill tycka synd om mig själv, för det gör jag. Utan för att jag bara vet. Vårt förhållande är inte byggt för att klara av den här katastrofen. Vi har nyss flyttat till hus, det är nu som livet med planer för familj ska ta vid. Något som heter cancer kommer i vägen. Mitt liv kommer inte att bli detsamma. 

Den 12 april 2005, klockan 06.10, står jag utanför sjukhusporten. Jag har inte sovit på hela natten. Jag förstår inte hur kroppen styrs in på sjukhuset när paniken och rovdjuret inom mig skriker att fly. Jag har sådan ångest att det känns som att jag ska gå sönder. Jag är 10 minuter sen och möts av en utskällning från en bastant sköterska. Jag har lust att slå ihjäl henne. 

Med tunna draperier emellan ligger vi uppradade. Som boskap på väg till slakt. En efter en rullas vi iväg, ibland uppstår det en liten trafikstockning i knutpunkten in till salarna. Någon skriker i ångest – ”jag vill inte det här!”. Det kunde varit jag. Om det inte vore för att jag är rädd för att tappa det. Även i mitt livs värsta stund så är jag för mycket av en fröken duktig för att vara till besvär.

Operationen går bra. Provresultaten är positiva. Lika fort som jag blev med cancer, lika fort är jag av med den igen. Hann aldrig ens att känna mig sjuk. Kvar är ett ärr på magen, som påminner mig de dagar jag vaknar upp och mot förmodan tror att allt är som förr igen. Att allt bara var en mardröm. Och att jag fortfarande skulle kunna bli mamma. Kvar är också en obeskrivlig ilska över att universum och ett av Sveriges främsta sjukhus berövat mig på det mest heliga. Efter sig lämnar de ångesten över att inte förstå varför jag, av en samling äldre kvinnor, är den enda 25-åringen som ligger på avdelningen. En sköterska vill tala om hur jag ser ut inuti efter operationen, vill ge mig verktygen för att bearbeta. Men jag är inte där. Jag vet inte hur jag ska förklara att läkarna grävt ett större hål inom mig än storleken på en livmoder. Säkerligen kommer jag att få äta upp att jag inte lyssnar, men jag vill bara hem. Lägger upp en strategi för att klara av dagarna på sjukhuset, en minut i taget. Den psykiska smärtan begraver jag på ett säkert ställe djupt inom mig där ingen kan komma åt den. Cancern är borta. Utåt sett är allting bara bra. 

Två månader efter att jag först fått beskedet är jag tillbaks på jobbet. Alla verkar lättade över att jag tar allting så bra. Jag pratar om allting som hänt och känner mig oövervinnerlig. Föds av den uppmärksamheten jag får. Jag intalar mig att jag minsann är stark och att jag kommit lindrigt undan. ”Det finns alltid de som har det värre”. Sambon flyttar ut och jag begraver mig i jobb. Det som definierat mig fram till cancern har varit en omättlig energi och krav på prestation. Jag tänker inte sluta med det nu. Kämpar tappert för att inte förändras. Det går ett tag. I takt med att folk går vidare från det som hänt mig och det vardagliga tugget är tillbaka, växer sig tomheten inom mig allt större. På rasterna drar jag mig undan. Orkar inte längre lyssna på pratet om familjeliv. Orkar inte med att hålla uppe fasaden för de sneglande blickarna. Jag är inte som vanligt längre. Min räddning blir en utmattningsdepression, ett år efter operationen, som slår hål på allt. Då först släpper jag på kontrollen över mina känslor.    

Lämna ett svar

Stäng meny