Världens första livmodertransplantation från mor till dotter
Eyes on surgery.

Världens första livmodertransplantation från mor till dotter

Translation: World’s first womb transplantation from mother to daughter

1998. I ett samtalsrum på Royal Hospital i Adelaide, Australien, har en 25-årig kvinna precis fått beskedet att hon drabbats av livmoderhalscancer – stadie 1B. Angela. Prognosen för hennes överlevnad är god men doktorerna Mats Brännström och Ash Hanafy vill ta bort hennes livmoder. Mats: ”Det innebär att du inte kan få barn”. Angela: ”Men kan ni inte transplantera en livmoder den dagen jag vill ha barn”? Frågan är enkel och lösningen på ett stort infertilitets-problem borde vara vara lika simpel. Varför kan man inte transplantera en livmoder? Brydd av frågan tvingas Mats svara: ”Nej, det är inte möjligt. Kanske i framtiden”.

2012. Stunden de alla väntat på och tränat inför är här. I en operationssal på Universitetssjukhuset i Göteborg står en grupp kirurger och sköterskor samlade för en time out. Det brukliga inför en operation är att gå laget runt och presentera sig. Så även idag. Huvudoperatör Mats Brännström tar till orda: ”Idag ska vi göra en uterus-transplantation. Den första.” De nickar allvarsamt. Tar in ögonblicket. Patienten på operationsbordet är en svensk kvinna som vid 25 års ålder förlorade sin livmoder i livmoderhalscancer – stadie 1B. Jag.

***

Operationen

15 september 2012

Kvällen innan den stora operationen träffas de. Gynekologer, transplantationskirurger, alla som kirurgiskt är involverade i projektet. Efter 15 års tid har det blivit runt 15 stycken. Nu går de igenom allting en sista gång – momenten, vem som ska göra vad och vilka som ska vara i respektive sal. Den med donatorn eller den med patienten. De pratar om media. Hittills har Sahlgrenska och teamet hållit en låg profil, men helt säkra kan de dock inte vara på att pressen fått nys om Sveriges första livmodertransplantation och att denna kommer att stå utanför sjukhuset nästa morgon. Niklas Kvarnström, en av transplantationskirurgerna, ringer patienten och meddelar deras strategi. Om pressen bevakar huvudingången ska hon ringa en av sköterskorna som släpper in henne på baksidan.

De anländer tidigt. Några av dem byter för säkerhets skull om i en byggnad längre bort och går sen i kulvertarna bort till operationssalarna. Det är lördag och korridorerna är öde. Som planerat. Forskningen ska inte på något vis ta utrymme från ordinarie verksamhet. Personalen som arbetar i eftervården den här dagen har tidigare fått anmäla sitt intresse för att jobba extra.

Gynekolog-team ett inleder operationen. Skickligt och vant lägger de det första snittet. Ett så kallat medellinjesnitt som förlängs två centimeter ovanför naveln. Kvinnan, patientens mamma, är en 52-årig frisk kvinna som fött tre barn vaginalt utan komplikationer. En exemplarisk donator. Röntgenplåtar och rigorösa undersökningar visar att livmoder och omkringliggande kärl är lika exemplariska – hur det emellertid stämmer med verkligheten vet de inte med säkerhet förrän de öppnat upp. Håller de andan?

De inspekterar. Livmodern är normalstor och ligger en aning bakåtböjd. På vänster sida syns en aktiv äggstock och inuti finns till och med en äggblåsa. Den högra äggstocken är något förtvinad. Av den relativt vanliga muskeltumören myom, syns det tacksamt inga tecken på.

Ett mödosamt arbete tar vid. Utrymmet i en kvinnas bäcken är kirurgiskt minimalt och livmodern ligger inklämd emellan urinledare, urinblåsa, äggledare, äggstockar och tarmar. Runt dessa vävs ett finmaskigt nät av en mängd tunna blodkärl. Som vid en fornminnesutgrävning ska allt detta försiktigt urskiljas och separeras från varandra. Så långa frilagda kärl som möjligt behövs. Kärl som ska följa med livmodern över till den andra kroppen. Det delas, benas upp, dissikeras och skärs itu.

I salen bredvid förbereds patienten. Det strular lite med utsuget till apparaten som skär i vävnaden och apparaten byts ut. Mellan tarm och äggstockar upptäcker gynekolog-team två en del sammanväxningar, från patientens tidigare operation. Den där livmodern togs bort. Hålrummet efter den första livmodern har också gjort att urinblåsa och ändtarm har fallit ihop en aning och urinledarna ligger fastklistrade mot bäckenväggen. Längre ner bakom urinblåsan upptäcks fler sammanväxningar. Grövre. De letar efter ligamenten som livmodern normalt sitter fast i. Stumpar som efter avlägsnandet tillbakabildats men som nu markeras med trådar till den nya livmodern. Två stycken på sidan och två bakåt ner mot ändtarmen. De plockar också fram tidigare bäckenkärl. På dem sätts små gummisnoddar för att de lättare ska nås i ett senare skede. I väntan på transplantationen täcks det öppna såret över.

Det tar tid. Mycket längre tid än vad de förutsett. De syrefattiga venerna i donatorns buk är slingriga och faller lätt ihop. En smula naivt har teamet räknat med att operationen ska vara nästintill identisk med ingreppen på babianerna, tidsmässigt kanske till och med lite kortare eftersom anatomin i en människa är större. Så blev det inte. Livmodertransplantation är en avancerad historia. Men kirurgerna är luttrade. Taggade. De pratar och skrattar. För att i ett kritiskt moment bli knäpptysta. Tre åt gången turas de om att bränna och hålla undan. Utanför operationssalarna, i ett kargt väntrum, sitter patientens sambo. Försöker att få tiden att gå med att titta på film i telefonen – först en, sedan flera. Slumrar till och med till ett par gånger.

In på arenan träder slutligen transplantationskirurgerna. De står en stund och begrundar operationssåret innan de slutför friläggningen av kärlen. Sen tas den ut. Livmodern. Omsorgsfullt läggs den på ett separat bord där den spolas och läggs på is. När den försvinner ut från rummet stannar donatorns team av gynekologer kvar. Avslutar. Härifrån är det som vilken annan operation. Varsamt lägger de en sista hand på kvinnans kropp. Hennes och gynekologernas arbete är nu avklarat.

Det sys ihop. Ligament. Vener. Artärer. Till slut återstår bara det sista högtidliga momentet. Klämmorna som stängt av blodflödet under operationen lossas och blodet släpps på. Livmodern får en fin rosa färg på bara några sekunder. På höger sida mäter flödesmätaren cirka 15 ml per minut. På vänster cirka 60 ml per minut. Transplantationskirurgerna tar en paus och patientens gyn-team syr fast upphängningsligament och vaginan. När transplantationsteamet ansluter igen uppnår flödet cirka 50 ml på höger sida och 70 ml på vänster sida. De är nöjda så.

När patienten rullas ut till uppvaket har det hunnit bli natt. Det team med runt 15 personer utsedda att utföra världens första livmodertransplantation från mor till dotter, har varit igång i 18 timmar. Det är som vid ett stafettlopp. Metodiskt och taktiskt tar de sig igenom en etapp i taget, timme efter timme. Likt uthålliga löpare är de tränade att utstå mjölksyra och mentala påfrestningar. Adrenalinet som pumpar under de långa vakna arbetspassen håller dem på tårna. Efteråt sköljer en våg av trötthet över dem.

En klar septemberdag har gått dem helt förbi. I det kyliga höstmörkret drar de nu jackan tätt intill sig och går sakta över parkeringen. Vid bilen stannar de en kort stund och blickar ut mot horisonten där solen snart är på väg upp. De tar ett djupt andetag och suckar förnöjt. Det är gjort.

Om bara några timmar samlas de här igen. För nästa operation. Imorgon ska ännu en kvinna få en livmoder transplanterad från sin mamma.

Liknande inlägg

Ett förtrollat liv

På den femte gatan från stan, i lägenheten högst upp, har livet förvandlats. Som i en saga. Bland tangenttryckningar och trumpetsolon hörs ljudet av små små fötter som springer runt och skratt från bus och lek. Och på golvet ligger leksaker – bilar, klossar, böcker och dockor. I vår borg av kärlek, musik och semistarka värderingar bor numer en prins och prinsessa, vackraste av dem alla. Vi gav dem namnen Henry och Vera.

Det förtrollande livet som föräldrar är allt vi drömt om – och lite till. Det är att se sitt barn i ögonen och se sig själv. Att bli totalt golvad. Av kärlek, av ansvar och av trötthet. Det är att upptäcka livet på nytt och väcka barnasinnet till liv. Att krypa på golvet, leka kurragömma och kittlas till man storknar. Det är långa promenader i solsken och vara i nuet. Och knuffa en barnvagn i snö och slask i uppförsbacke. Livet som föräldrar är att läsa godnattsagor och vagga sitt barn till sömns i sin famn. Magknip, tandvärk och ett tröstlöst skakande till långt in på natten. Det är två förväntansfulla ungar i baksätet på en utflykt. Och skrik från start till slut i tio mil. Det är pussar på munnen. En ovillkorlig kärlek. En ständig oro. Livet är någon att hålla i handen över gatan. Någon som kallar oss mamma och pappa. De bästa orden som finns.

Livet som föräldrar är fantastiskt… (Och lite frustrerande emellanåt)

Livmodertransplantation. Who knew…

Om kvällarna, när lugnet sänkt sig över lägenheten och man blir andaktsfullt tyst med sina tankar och känslor – det är då det blir extra tydligt. Vilket vidunderligt liv vi lever. Resan vi gjort. Och alla vi har att tacka.

Mats Brännström och vapendragaren Ash Hanafy två män som upptäckte bristen på behandling för kvinnor som saknar livmoder och sorgen de bär på att inte kunna bli mamma. Och som bestämde sig för att göra något åt det. Höll fast vid idén i så många år trots alla skeptiker de mötte.

Teamet som Mats byggt upp… Randa Akouri, kvinnan som gjorde hela behandlingen möjlig genom sina djurstudier. Som tack vare projektet läste till läkare. Hennes beslutsamhet upphör aldrig att förvåna mig. Pernilla Dahm-Kähler. Om jag i ett annat liv blir läkare vill jag bli som henne – stark, målmedveten och med ett hjärta av guld. Och en jäkligt duktig kirurg. Michael Olausson och Niklas Kvarnström som gjorde det ingen transplantationskirurg gjort förut. Sydde in en transplanterad livmoder. Anders Enskog, narkosläkaren som satt vid min sida under transplantationen. Och min första förlossning. Lars Nilsson, mannen som gjort fler IVF-behandlingar än de flesta och som gav oss Henry och Vera. César Díaz-García, gynekolog. Liza Johannesson, gynekolog. Jana Ekberg, nefrolog. Hans Bokström, obstetriker. Stina Järvheden, psykolog. Ni är många som värnat om mig och som alltid har en plats i mitt hjärta.

Alla närstående till ovan – som stöttat och blött för deras kärestas jobb. Vår lycka är lika mycket deras förtjänst.

Alla sjuksköterskor – operationssköterskor, transplantationssköterskor, IVF-sköterskor. Sjuksköterskorna på avdelningen. Barnmorskor. Antalet är otaliga som hjälpt mig i mina svagaste stunder.

Folk jag inte mött förrän nyligen, som patolog Johan Mölne. Som hela vägen sett till att hålla mig säker med hjälp av alla biopsier.

Forskar- och läkarstudenter som varit och som komma skall. Som banar väg för ny framtid.

Min mamma… Som gett mig den största gåvan av alla. Sin livmoder.

Listan på alla som bidragit till att ge oss vårt mirakelliv kan göras lång. Ett enkelt tack till dessa människor räcker inte på långa vägar. Men det är det ordet som bäst beskriver tacksamhet. Tack. För varje leende och framsteg som mina barn gör kommer jag alltid att minnas er <3

Livmodertransplantation. Who knew… Efter alla år av forskning så var jag på rätt plats vid rätt tillfälle. Det hände mig.

Bror och syster, bland leksaker. Kramas.

Liknande inlägg

Slut på innehåll

Inga fler sidor att ladda

Stäng meny