Inte en dag för tidigt
First baby born to woman with uterus transplanted from deceased donor

Inte en dag för tidigt

Den första gången man framgångsrikt transplanterar ett organ lär ha varit år 1954. Första gången man ger sig på att transplantera en livmoder är långt senare, år 2000. Ändå menar de flesta inom området att försöket görs alldeles för tidigt och utan tillräcklig kunskap. Detta eftersom försöket misslyckas. 2007 bjuder Sahlgrenska akademi in forskare och experter världen över till ”The First International Symposium on Uterine Transplantation”. Jag är där. Under mötet diskuterar de alla tänkbara aspekter kring livmodertransplantation – bortstötningsmekanismer, immunosuppression, kirurgisk teknik, graviditetsförlopp och allt där emellan. Det är tydligt att det är hel del forskning som återstår innan en transplantation på människa kan genomföras. 

Efter mer än tio års forskning känner sig den svenska gruppen redo. I september 2012 opererar de för första gången på en kvinna. Mig. Det unika i deras forskningsprojekt är att den transplanterade livmodern kommer från en levande donator. Min mamma. Operationen följs av ytterligare åtta. Totalt i studien är det nio transplantationer, alla involverande levande donatorer. Majoriteten av världens forskare vill hellre se att en livmodertransplantation görs med hjälp av en avliden donator. Operationen är enklare och behöver inte ta hänsyn till donatorn. Det gör också att fler livmödrar blir tillgängliga till kvinnor som behöver dem. Nackdelen är att det är omöjligt att få en komplett översikt och historik på såväl donator som livmoder. 

Ett lopp inom loppet

Sverige blir först med att rapportera om den första framgångsrika livmodertransplantationen. Det kunde emellertid ha varit Turkiet. En turkisk plastikkirurg vill försöka sig på att göra det historiska genombrottet och opererar något år innan Sverige. Han använder sig av en avliden donator. En amerikansk transplantationskirurg som medverkar vid de svenska operationerna bestämmer sig även han för att operera med hjälp av en avliden donator. Ingen av dem har hitintills lyckats. För grejen med livmodertransplantation (och helt olikt någon annan transplantation) är att operationen inte är framgångsrik förrän patienten blir gravid och föder ett barn.

På en läkarkongress 2017 samlas forskare igen för att dela med sig av de världsomspännande erfarenheterna kring livmodertransplantationer. Den här gången är de betydligt fler. Det är en laddad och lite hemlighetsfull stämning i salen. Fler länder har försökt sig på en transplantation och ryktet säger att några av kvinnorna rentav kan vara gravida. Det är mycket prestige. Ett race. Alla vill vara den som är först över mållinjen och med resultat som imponerar på de andra. Ingen vill vara den som gör bort sig. 

Ett annat team i USA har gjort operationer. Så även länder som Mexico, Brasilien, Kina, Tyskland, Tjeckien och Serbien. Förutom Turkiet som enbart transplanterat en kvinna verkar de flesta ha gått på Sveriges linje och involverat en serie av kvinnor i studien. Det är lite för mycket av en slump att det skulle lyckas på en enda kvinna. Några har använt sig av levande donatorer, några avlidna. Några har till och med gjort både och. För att verkligen kunna jämföra. Till forskargruppen i USA har Dr. Liza från Sverige handplockats för att maximera sina chanser. De blir inte först i världen med att lyckas få ett barn efter en livmodertransplantation, men sedermera först i USA. Inte att förringa. De är inte sena med att annonsera ut den nyheten.

> Läs merFirst U.S baby born after a uterus transplant 

Brasilien med flera andra gör sin läxa inför deras operation och åker på studiebesök hos de svenska läkarna. De i sin tur delar gärna med sig av sina erfarenheter. Det är fint. I Serbien är de rentav med vid operationen. Den donerade livmodern kommer från patientens tvillingsyster och transplantationen är unik på så vis att man inte behöver ge någon avstötningsmedicin, då tvillingarna har helt identiska vävnadsantigener. Serbien blir det land som rapporterar om världens första barn efter en livmodertransplantation mellan identiska tvillingar. 

Det är bra att det görs

2000-talet verkar onekligen bli seklet då livmodertransplantation äntligen står på dagordningen. Jag hade önskat att behandlingen kommit tidigare. Lyssnande på läkarnas framgångar kan jag inte hjälpa att bli lite ledsen för alla de kvinnor som inte fått möjligheten. Där drömmen om barn dött för att det inte funnits en livmoder. Men jag är också glad. Jag är glad för att i de fallen där forskningen har tagit tid så har det också blivit bra gjort. Jag är glad att livmodertransplantationer görs idag. Glad för framtiden och alla kvinnor som framöver kommer att kunna få ett helt annat utgångsläge när deras egen livmoder sviker dem. 

Och just det… På kongressen 2017 meddelar Brasilien att de, de facto, har en graviditet. De har lyckats med det som tre före dem misslyckats med. De har gjort den första livmodertransplantationen, med en avliden donator, där kvinnan blivit med barn. De har varit så upptagna med att koncentrera sig på sin forskning att de inte meddelat världen förrän nu. Det hedrar dem. 

> Läs mer:  First baby born to woman with uterus transplanted from deceased donor

Mamma

Translation: Mom

Mamma och jag står inte varann särdeles nära. Vi hörs inte av särskilt ofta. Vi delar inte recept eller hemligheter med varann. Hon är inte typen med starka känsloyttringar. Ändå tvekade hon aldrig att lägga sig på operationsbordet för min skull. Jag fattar det. Nu. Jag skulle göra allt i min makt för att mina barn ska få uppleva samma känsla de ger mig när jag håller dem i min famn. Om de skulle vilja det.  

Mamma är en väldigt rationell kvinna. Pragmatisk. Hon ältar och grubblar inte över saker. Och när hon bestämmer sig för något så gör hon det. Som i fallet med att donera sin livmoder. Jag besitter inte någon av dessa egenskaper. Ändå har jag ärvt en hel del från min mamma. Envisheten. Stoltheten. En smula lathet. Men också en stor driftighet. En inre styrka.

Jag minns inte att jag ställde frågan. Hon å andra sidan hade följt mitt intresse för livmodertransplantation och forskningen på Sahlgrenska under en längre tid. Hon var väl förberedd. När diskussionen om donation kom upp svarade hon bara ”självklart”. Och så var det inte mer med det. 

Numera delar vi något större än recept och hemligheter. Bandet till mina barn och äventyret kring hur de kom till. Vi pratar inte om det så mycket, men det finns där. Vi har båda gemensamt att vi tagit bort livmodern. Och fastän omständigheterna var helt annorlunda, så finns det flera saker som vi kan relatera till. Ärret på magen till exempel. Och när vi får den återkommande frågan om vi känner oss mindre kvinnliga för att livmodern är borta, så skakar vi båda på huvudet skrattandes.  

Den etiska debatten som pågår inom den medicinska världen, om huruvida det är rätt att be en mamma donera livmodern till sin dotter och riskerna det innebär med en operation, är däremot inte min sak att kommentera. Sådana frågor kan bara min mamma svara på. Det här är helt hennes ord: 

”Jag kände mig inte tvingad att ställa upp. Och aldrig någon gång kände jag mig pressad. Jag hade gott om tid på mig att tänka och tycka, men framförallt att mentalt inse och förstå vad som väntade mig. När min dotter ställde frågan hade jag redan bestämt mig. Jag hade nog däremot inte donerat till någon helt okänd, tvärtom så vill jag nog ha något band till den jag donerar till. 

Att förstå vad en operation innebär till fullo gör nog ingen. Jag hade aldrig opererats förut och vi var dessutom det första paret ut i denna forskning, så det var såklart svårt. Risker och konsekvenser finns i allt man gör och min inställning för det mesta är att man kan inte oroa sig för dem. Annars finns det inte mycket att leva för. Dessutom kände jag en stor tillit till läkarteamet. Jag hade en magkänsla som sa att det här kommer att gå bra. Det kommer att lyckas och det kommer att bli en bebis.

Om det inte hade fungerat så hade vi i alla fall försökt. Jag saknar överhuvudtaget inte min livmoder. Jag har fått tre helt underbara döttrar och jag behöver den inte längre. Och med tanke på vilka besvär jag hade med blödningar den sista tiden, så var det bara skönt att bli av med den. Jag ångrar mig inte. Jag har skänkt något fint och fått bra ”betalt” i form av två underbara barnbarn. 

Jag är för livmodertransplantation. Ju fler operationer som görs desto säkrare blir de. Det är många som kämpar med sin barnlöshet och som behöver den här operationen. Jag vill att fler ska känna till det.” 

Liknande inlägg

Vaknar upp till nyheterna
Day 4. Monitored at hospital.

Vaknar upp till nyheterna

Translation: Waking up to the news

19 september 2012. 

”Hör du?” Min medsyster i andra änden av rummet, som jag ännu inte har pratat med, höjer ljudet till teven. På nyheterna pratar de om livmodertransplantationen som ägt rum i helgen. Två kvinnor i 30-årsåldern som fått nya livmödrar av sina egna mammor. En operation som Sahlgrenska Universitetssjukhuset är först i världen med. Den ena kvinnan (jag) har tidigare fått sin livmoder bortopererad efter att ha genomgått behandling för livmoderhalscancer. Den andra kvinnan (S) är född utan livmoder. ”Operationerna var lyckade och alla patienter mår bra”.

Min operation var i lördags. Idag är det onsdag. Söndag, måndag och tisdag har gått förbi i ett stort grötigt töcken. Först på ett uppvak där jag försvinner ut och in i dimman. Varje gång jag vaknar till piper det frenetiskt i monitorerna ovanför mig och stressade sköterskor befaller mig att ta långa andetag i en syrgasmask. De försöker sätta en större mask på mig, en CPAP, som ska pressa bort vätskan i lungorna. Men masken fungerar dåligt och ger mig panikkänslor. Till slut vägrar jag.

På samma uppvak ligger mamma någonstans. Är dock för omtöcknad för att ta in det. Ett dygn efter mig rullas också S in. Samma frenetiskt pipande. Allmäntillståndet på oss båda är sämre än väntat och planen att förflytta oss till transplantationsavdelningen kastas om. Tidigt måndag morgon rullas vi med blinkande monitorer och syrgas-masker till en intensivvårdsavdelning. För att skydda oss från eventuellt mediauppbåd och dataintrång är instruktionerna från teamet att föra journal-anteckningar för hand. Vi går under radarn. När sambon ringer till avdelningen på måndag kväll för att säga godnatt vet de först inte vem de ska ge telefonen till. Jag finns inte i systemet.

Till det yttre står det däremot snart klart vilka vi är. Vi är de där ”omständliga” patienterna som ingår i ett nytt forskningsprojekt, som av många anses som ”onödigt”. En sån där operation som går under livskvalitet och inte livräddande. Som ska ta tid och pengar från de som verkligen behöver vård. Och vi blir behandlade därefter. När sköterskan från transplantationsavdelningen kommer ner för att förse oss med mediciner möts hon av skepsis och mothugg från de andra sköterskorna.

Intensivvårdsavdelningen är prydlig och modern och utrustningen är bättre än den på uppvaket. Jag slipper inte undan CPAP:en. Även här kommer de springande så fort jag vaknar och tvingar på mig masken. Jag fejkar att jag sover. S har lämnat avdelningen före mig. Narkosläkaren från teamet ordinerar lugnande för att jag ska kunna uthärda sessionerna i masken. Jag stänger in mig mentalt och försvinner iväg någonstans där jag inte är nyopererad och bräcklig. Instängd i masken räknar jag till 30 som jag blir tillsagd. Jag drömmer att jag drunknar och fäktar febrilt för att de inte ska glömma bort att knäppa loss mig.

På den fjärde dagen

Presskonferensen var igår. Jag undrar vad läkarna fick för frågor och hur stämningen mellan dem var. Nu är alltihop på nyheterna. Lyssnar dock bara med ett halvt öra. Har svårt att föreställa mig världen utanför sjukhusfönstret, än mindre att det är mig de pratar om på tv. Klockan är strax efter åtta och sköterskan stökar om i rummet. Ställer medicinkoppen och plåtkannan med vatten på sängbordet. Byter dropp och tömmer katetern. Kontrollerar förbandet på magen. Ärret från naveln och ner till könshåret anas svagt därunder. Det korsar bikinisnittet från min cancer-operation. Jag har näringsdropp, kateter, syrgasgrimma och är kopplad till en telemetri för ökad hjärtrytm. Jag mår illa och fryser och svettas om vartannat. Känner mig yr och underligt skakig och andfådd. Som om jag gått en brottningsmatch och inte kan få kroppen att gå ner i viloläge. Att hela buken är bortdomnad och att det är svårt att röra sig är jag på något vis van vid. Kroppen och jag har varit inställda på smärtan som skulle komma, den vi minns från förr. Samma operation, fast omvänd. Kravlar mig upp till halvsittande ställning för att svälja tabletterna och lägger mig ner igen på sidan. S ropar från andra sidan rummet, frågar hur jag gör. Hennes kropp klarar inte att vrida sig åt något håll och hon har sovit raklång på ryggen hela natten.

In i rummet far med ens en annan sköterska. Pratar högt och skrävligt. Verkar ha ansträngt sig för att se till att hon ska ta hand om oss idag, hon brukar annars inte vara på denna avdelning. Vet inte om jag ska bli förtjust eller obekväm. Hon smickrar och brer på om hur stort det här är, hur modiga vi är och att hon minsann vet ett och annat om ofrivillig barnlöshet. Funderar på om beteendet är så professionellt av henne men hummar lite artigt då och då. Effekten av tabletterna gör sig påmind och det växande illamåendet gör det svårt att vara trevlig. Men det verkar inte denna sköterska märka något av. S går framåtböjd och stapplande förbi sängen, med droppställningen rullande framför sig. Sköterskan fortsätter att prata. Jag häver mig över sängen och kräks i en spypåse. I huvudet hör jag orden från nyhetssändningen ”Kvinnorna mår bra men är trötta efter ingreppen”. S och jag ler igenkännande mot varandra. Det är allt en märklig situation vi befinner oss i.

Liknande inlägg

Världens första livmodertransplantation från mor till dotter
Eyes on surgery.

Världens första livmodertransplantation från mor till dotter

Translation: World’s first womb transplantation from mother to daughter

1998. I ett samtalsrum på Royal Hospital i Adelaide, Australien, har en 25-årig kvinna precis fått beskedet att hon drabbats av livmoderhalscancer – stadie 1B. Angela. Prognosen för hennes överlevnad är god men doktorerna Mats Brännström och Ash Hanafy vill ta bort hennes livmoder. Mats: ”Det innebär att du inte kan få barn”. Angela: ”Men kan ni inte transplantera en livmoder den dagen jag vill ha barn”? Frågan är enkel och lösningen på ett stort infertilitets-problem borde vara vara lika simpel. Varför kan man inte transplantera en livmoder? Brydd av frågan tvingas Mats svara: ”Nej, det är inte möjligt. Kanske i framtiden”.

2012. Stunden de alla väntat på och tränat inför är här. I en operationssal på Universitetssjukhuset i Göteborg står en grupp kirurger och sköterskor samlade för en time out. Det brukliga inför en operation är att gå laget runt och presentera sig. Så även idag. Huvudoperatör Mats Brännström tar till orda: ”Idag ska vi göra en uterus-transplantation. Den första.” De nickar allvarsamt. Tar in ögonblicket. Patienten på operationsbordet är en svensk kvinna som vid 25 års ålder förlorade sin livmoder i livmoderhalscancer – stadie 1B. Jag.

***

Operationen

15 september 2012

Kvällen innan den stora operationen träffas de. Gynekologer, transplantationskirurger, alla som kirurgiskt är involverade i projektet. Efter 15 års tid har det blivit runt 15 stycken. Nu går de igenom allting en sista gång – momenten, vem som ska göra vad och vilka som ska vara i respektive sal. Den med donatorn eller den med patienten. De pratar om media. Hittills har Sahlgrenska och teamet hållit en låg profil, men helt säkra kan de dock inte vara på att pressen fått nys om Sveriges första livmodertransplantation och att denna kommer att stå utanför sjukhuset nästa morgon. Niklas Kvarnström, en av transplantationskirurgerna, ringer patienten och meddelar deras strategi. Om pressen bevakar huvudingången ska hon ringa en av sköterskorna som släpper in henne på baksidan.

De anländer tidigt. Några av dem byter för säkerhets skull om i en byggnad längre bort och går sen i kulvertarna bort till operationssalarna. Det är lördag och korridorerna är öde. Som planerat. Forskningen ska inte på något vis ta utrymme från ordinarie verksamhet. Personalen som arbetar i eftervården den här dagen har tidigare fått anmäla sitt intresse för att jobba extra.

Gynekolog-team ett inleder operationen. Skickligt och vant lägger de det första snittet. Ett så kallat medellinjesnitt som förlängs två centimeter ovanför naveln. Kvinnan, patientens mamma, är en 52-årig frisk kvinna som fött tre barn vaginalt utan komplikationer. En exemplarisk donator. Röntgenplåtar och rigorösa undersökningar visar att livmoder och omkringliggande kärl är lika exemplariska – hur det emellertid stämmer med verkligheten vet de inte med säkerhet förrän de öppnat upp. Håller de andan?

De inspekterar. Livmodern är normalstor och ligger en aning bakåtböjd. På vänster sida syns en aktiv äggstock och inuti finns till och med en äggblåsa. Den högra äggstocken är något förtvinad. Av den relativt vanliga muskeltumören myom, syns det tacksamt inga tecken på.

Ett mödosamt arbete tar vid. Utrymmet i en kvinnas bäcken är kirurgiskt minimalt och livmodern ligger inklämd emellan urinledare, urinblåsa, äggledare, äggstockar och tarmar. Runt dessa vävs ett finmaskigt nät av en mängd tunna blodkärl. Som vid en fornminnesutgrävning ska allt detta försiktigt urskiljas och separeras från varandra. Så långa frilagda kärl som möjligt behövs. Kärl som ska följa med livmodern över till den andra kroppen. Det delas, benas upp, dissikeras och skärs itu.

I salen bredvid förbereds patienten. Det strular lite med utsuget till apparaten som skär i vävnaden och apparaten byts ut. Mellan tarm och äggstockar upptäcker gynekolog-team två en del sammanväxningar, från patientens tidigare operation. Den där livmodern togs bort. Hålrummet efter den första livmodern har också gjort att urinblåsa och ändtarm har fallit ihop en aning och urinledarna ligger fastklistrade mot bäckenväggen. Längre ner bakom urinblåsan upptäcks fler sammanväxningar. Grövre. De letar efter ligamenten som livmodern normalt sitter fast i. Stumpar som efter avlägsnandet tillbakabildats men som nu markeras med trådar till den nya livmodern. Två stycken på sidan och två bakåt ner mot ändtarmen. De plockar också fram tidigare bäckenkärl. På dem sätts små gummisnoddar för att de lättare ska nås i ett senare skede. I väntan på transplantationen täcks det öppna såret över.

Det tar tid. Mycket längre tid än vad de förutsett. De syrefattiga venerna i donatorns buk är slingriga och faller lätt ihop. En smula naivt har teamet räknat med att operationen ska vara nästintill identisk med ingreppen på babianerna, tidsmässigt kanske till och med lite kortare eftersom anatomin i en människa är större. Så blev det inte. Livmodertransplantation är en avancerad historia. Men kirurgerna är luttrade. Taggade. De pratar och skrattar. För att i ett kritiskt moment bli knäpptysta. Tre åt gången turas de om att bränna och hålla undan. Utanför operationssalarna, i ett kargt väntrum, sitter patientens sambo. Försöker att få tiden att gå med att titta på film i telefonen – först en, sedan flera. Slumrar till och med till ett par gånger.

In på arenan träder slutligen transplantationskirurgerna. De står en stund och begrundar operationssåret innan de slutför friläggningen av kärlen. Sen tas den ut. Livmodern. Omsorgsfullt läggs den på ett separat bord där den spolas och läggs på is. När den försvinner ut från rummet stannar donatorns team av gynekologer kvar. Avslutar. Härifrån är det som vilken annan operation. Varsamt lägger de en sista hand på kvinnans kropp. Hennes och gynekologernas arbete är nu avklarat.

Det sys ihop. Ligament. Vener. Artärer. Till slut återstår bara det sista högtidliga momentet. Klämmorna som stängt av blodflödet under operationen lossas och blodet släpps på. Livmodern får en fin rosa färg på bara några sekunder. På höger sida mäter flödesmätaren cirka 15 ml per minut. På vänster cirka 60 ml per minut. Transplantationskirurgerna tar en paus och patientens gyn-team syr fast upphängningsligament och vaginan. När transplantationsteamet ansluter igen uppnår flödet cirka 50 ml på höger sida och 70 ml på vänster sida. De är nöjda så.

När patienten rullas ut till uppvaket har det hunnit bli natt. Det team med runt 15 personer utsedda att utföra världens första livmodertransplantation från mor till dotter, har varit igång i 18 timmar. Det är som vid ett stafettlopp. Metodiskt och taktiskt tar de sig igenom en etapp i taget, timme efter timme. Likt uthålliga löpare är de tränade att utstå mjölksyra och mentala påfrestningar. Adrenalinet som pumpar under de långa vakna arbetspassen håller dem på tårna. Efteråt sköljer en våg av trötthet över dem.

En klar septemberdag har gått dem helt förbi. I det kyliga höstmörkret drar de nu jackan tätt intill sig och går sakta över parkeringen. Vid bilen stannar de en kort stund och blickar ut mot horisonten där solen snart är på väg upp. De tar ett djupt andetag och suckar förnöjt. Det är gjort.

Om bara några timmar samlas de här igen. För nästa operation. Imorgon ska ännu en kvinna få en livmoder transplanterad från sin mamma.

Liknande inlägg

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta