4 år av kärlek, lycka och tillsammanshet

(”Tillsammanshet är inte är ett ord, jag vet. Det borde ändå vara det :))

Det är vår sons födelsedag. I present har han önskat sig en röd racerbil. Oklart vilken sort. Efter ett halvhjärtat letande fick han istället ett Super Mario-spel och två innebandyklubbor. Det gick bra det också. Till kalaset i helgen vill han ha ballonger och glasstårta av märket King, för det hade hans kompis på sitt kalas. Det får han såklart. 

Den stora 4-årsdagen kunde inte komma fort nog, enligt sonen. Själv börjar jag uppleva det som alla föräldrar pratar om, att livet med barn går så fort. Fram till nu har vardagen farit fram så hastigt att vi ibland haft svårt att hålla oss ovanför vattenytan. Där emellan sömnlöshet och blöjbyten finns det varken tid för vila eller reflektion. Det är skönt att nu kunna närma oss ett sorts lugn, med mer utrymme för eftertanke. 

***

Miranda Hobbes i Sex and the City säger det bra när hon håller hennes bebis efter förlossningen: ”It´s like an elephant walked into the room”. Det är en väldigt konstig känsla att se sitt barn för första gången. Det går liksom inte att ta in. Det är också konstigt att upplevelsen av min son som föds sker i ett rum fullt av åskådare men att jag själv ligger stirrandes in i ett grönt skynke på ett operationsbord, med knapp förmåga att röra mig. 

Idag på dagen för fyra år sedan kl 09.38 lades han 46 centimeter lång på mitt bröst. Henry. Där och då var vi föräldrar. Jag grät. Inte den hejdlösa gråten av lycka. Utan en skälvande gråt av lättnad då en gigantisk anspänning släpper i kroppen. För min man blev det några omtumlande och slitsamma första dagar på sjukhuset med att ta hand om oss båda, springandes fram och tillbaka mellan avdelningarna. Jag vårdades för mitt kejsarsnitt men också ett otäckt spinalläckage som gjorde att hela omgivningen kändes som ett trångt bultande maskinrum. Henry vårdades för ett par ej till fullo utvecklade lungor som gjorde det svårt för honom att andas. Hud mot hud, med en mängd slangar runt honom, satt min man i timmar och höll om vår son. Lovade att alltid skydda honom.

För mig tog det några veckor innan jag verkligen kände bandet. Han låg intill mig i soffan och jag kunde inte sluta titta på honom. Min alldeles egna bebis. Hans stadiga blick borrade sig djupt in i mig och öppnade upp en ström av uppdämda känslor. Efter allting vi varit med om – transplantation, IVF, insättningar, en 35 veckors lång graviditet (som jag inte riktigt vågade tro på) – slog det mig äntligen. Jag är mamma nu. Lyckotårarna rann i strilar och jag viskade om och om igen ”du är min”.  

Det har varit fyra händelserika år. Intensiva. Utmanande. Glädjerika. Henry är en minst sagt bestämd och ihärdig liten kille. Envis. Känslosam. Född med den största integritet och rättspatos jag träffat på hos ett barn. Han är försiktig, eftertänksam, klok och otroligt kärleksfull – när han själv vill vara. Tidigt kom vi underfund med att det aldrig enkelt går att säga åt honom någonting, han behöver ha kontroll på allting han gör. Han älskar pasta, Super Mario och att klä upp sig fint i skjorta och slips. Vad han inte gillar är påflugna människor och när något avviker från det vanliga. Det mesta i hans vardag måste därför förberedas och förebådas. Eller sporras. Han kräver mycket. Men ger också otroligt mycket. I många avseenden är Henry fullkomligt unik – och i andra är han precis som alla andra barn. Mest är han… Henry. En fantastisk kille med stor egen vilja. 

Det lilla vi visste om föräldraskap när han föddes fick vi ganska snart omvärdera. Metoder som fungerar på de flesta barn gick helt enkelt inte att applicera på Henry. I början stod vi handfallna men idag är jag tacksam. Han har lärt mig tålamod. Han har lärt mig om ödmjukhet och respekt även till de små människorna. Styrkor och svagheter hos mig själv. Saker som jag överhuvudtaget inte trott att jag skulle lära mig. Fortfarande får han mig att ifrågasätta allt jag någonsin trott på – på ett bra sätt. Att vara mamma till honom är överlägset det bästa som hänt mig.

Idag är det svårt att föreställa sig hur livet skulle sett ut utan honom. Borta är långa sovmorgnar och en relativt bekymmersfri vardag. Att kunna rå om sig själv. Borta är däremot också tomrummet i själen, livet som ofrivilligt barnlös. Ångesten över att inte kunna bli förälder. Tvåsamheten och att vara ett med sin partner har ersatts med en ständig uppoffring av sig själv. På middagarna får han det sista av allting fastän jag själv är hungrig och till fikat får han de största bullarna. När jag är trött eller sjuk och kroppen inte vill annat än att ligga raklång på soffan så sätter jag mig på golvet och leker med bilar. För att han ber mig om det. 

Samma är det med hans lillasyster. De två är min värld. Min mening. Min kärlek till dem är ovillkorlig och oändlig. Och min uppgift som mamma är att alltid backa upp dem. Det och att fixa ballonger och glasstårta med ljus, fastän jag hatar kalas. Men jag vet att det är värt besväret när jag ser lyckan i min 4-åriga sons ögon. 

Grattis på födelsedagen, mitt älskade hjärta <3 

Den här förväntade tacksamheten

Jag skrev att jag är tacksam. Vilket är sant. Jag har mycket att vara tacksam för. Överlevnaden av cancern. Transplantationen. Min familj. Men jag går inte runt och känner mig särskilt unik eller speciell. Det är liksom inte jag. Jag hör inte till de snyggaste eller smartaste på denna jord, men det är helt ok. Jag är nöjd om jag får vara en medelsvensson. Bara vanlig. 

Det finns en slags förväntan (medveten eller omedveten, vad vet jag) på någon som blir frisk från en dödlig sjukdom (eller något annat traumatiskt) att man ska vara så tacksam över att vara vid liv. Att man ska leva varje dag som att det är den sista och inte ta någonting för givet. Under en relativt kort period av mitt liv försökte jag leva upp till det. Grep tag i mina drömmar och försökte se till att mitt liv var så händelserikt och betydelsefullt som möjligt. Försökte njuta av varje minutiösa stund. Till slut landade jag i att det bara gjorde mig mer stressad. Så jag slutade att pressa mig själv. Slutade att göra vad andra tyckte att jag borde göra. Jag kom fram till att jag mår som bäst när jag inte har några krav eller förväntningar på mig. Livskvalitet för mig är att kunna göra ingenting. Oavsett cancer. 

Att gå från att vara infertil till att få ett hett efterlängtat barn innehar samma föreställning om tacksamhet. Jag har hört så många ofrivilligt barnlösa kvinnor säga ”om jag fick ett barn skulle jag aldrig klaga eller gnälla över att det är jobbigt”. Jag var likadan. Tills jag fick barn. Jag kan inte svara för hur mammor i liknande sits lever sina liv, men jag själv kan inte leva upp till den bilden att man som (före detta) ofrivilligt barnlös måste vara tacksam jämt. Jag blir arg på mina barn. Jag är emellanåt trött, ledsen eller något annat som gör att allt känns övermäktigt. Då gnäller jag. Det innebär inte att jag inte är tacksam för vad jag har. 

Hela processen från start till där vi är nu, har vi tagit oss igenom genom att ta ett steg i taget. Försökt hålla oss på jorden och gjort vad som känns vettigt för oss. Jag tänker inte börja med annat nu. Den här bloggen är inte en enda lång lovsång och inte heller en av de mamma-bloggar där allting porträtteras så idylliskt. Jag skriver som det är, inte vad det borde vara. Bortsett från att vi gjort en livmodertransplantation så är vårt liv väldigt…vanligt. Precis som vi vill ha det. 

Det är inte livmodern man har sex med
Illustration från boken "Underbara underliv". I den finns allt du behöver veta om de kvinnliga könsorganen. Läs den!

Det är inte livmodern man har sex med

Translation: It is not the uterus you have sex with

Låt oss reda ut ett par saker kring livmodern, såhär från start. 

Livmodern (uterus) är det fantastiska organ i kvinnans kropp i vilket ett befruktat ägg klamrar sig fast och under nio månader utvecklas till ett barn. Inte större än en knytnäve ligger den inbäddad i bäckenet – bakom urinblåsan och intill äggledare och äggstockar. Ingången till dess inre är en jättesmal kanal som går under namnet livmoderhals eller cervix. Om passagen skulle man lika väl kunna säga utgång, när det i själva verket är fler saker som går ut än in – flytningar, mensvätska, ett barn. 

Det här med livmoderhalsen förbryllar en del. Vissa misstar den för en vidöppen väg från slidan in i livmodern. Livmoderhalsen är emellertid ingen sluss, som transporterar större saker fram och tillbaka som man vill. Med stora saker menar jag förstås penis. Det är helt omöjligt för en penis att ta sig in i livmodern. Punkt. Detta på grund av då livmoderhalsens utformning, men också slidans. Slidan är elastisk både på djupet och bredden för att kunna ge plats åt de flesta penisar och därigenom inte låta dem ta sig längre in. Hos de allra flesta kvinnor är livmodern dessutom böjd framåt i nästan 90 graders vinkel och skulle man då försöka sig på att böja en erigerad penis så knäcks den. 

Kontentan: När man transplanterar en livmoder från kvinnans mamma är det alltså inte samma sak som att mannen har sex med partnerns mamma. Enligt internet verkar det finnas några som tror det.  

Livmodern är ett härbärge, en plats att växa i. Växtämnet i sig, embryot, är redan tillverkat (i mitt fall i ett IVF-labb) när det väl bosätter sig i livmodern. Livmodern har med andra ord ingen som helst påverkan på barnets arvsanlag. Mina barn är en produkt av mig och min man. Inte min mamma. Det verkar det också finnas en del uppfattningar om. 

Utan livmoder – inget barn

Jag förstår. Livmodern är inget organ man i allmänhet behöver ägna så mycket uppmärksamhet åt. Den vare sig syns eller känns av särskilt ofta. Det är därför inte så konstigt att man inte vet så mycket om den. Det som förvånar mig dock är hur många det är som inte känner till detta: Utan livmoder blir det inga barn. 

Under åren har jag tvingats genomlida en rad pinsamma haranger från folk som menar väl, men som inte har en aning om vad det innebär att inte ha en livmoder. Människor som jag knappt känner som efter min canceroperation ringer upp och instruerar mig att ”slappna av, så kommer det barn när man minst anar det”. Min chef på tidningsförlaget jag arbetar för (i koncernen ger man ut ett av Sveriges största kvinnomagasin?!) försöker på fyllan övertyga mig om att ett privatsjukhus i Stockholm fixar allt inom infertilitet. ”Sök dit så ska du se att du blir gravid”. Lönlöst försöker jag förklara att det finns ingen chans i världen att bli med barn om det inte finns en livmoder.

Kvinnans inre könsorgan arbetar i perfekt symbios. Äggstocken som frigör ägget, äggledaren som fångar upp spermien och ser till att det blir ett embryo. Och livmodern som låter embryot utvecklas till ett barn. Alla delar är lika viktiga. Om någon del skulle ha ett funktionsfel så finns det sedan flera år tillbaka en rad behandlingar att få, för såväl kvinnan som mannen. Stimulerad ägglossning, insemination med spermier och provrörsbefruktning är tre exempel på sådana behandlingar. Eftersom ofrivillig barnlöshet klassas som en sjukdom har du rentav rätt till dessa behandlingar. 

Men när det är problem med livmodern (missbildningar, sammanväxningar, avsaknad, you name it), då är det stopp. Då finns det ingen behandling. Förrän nu. Sahlgrenska Universitetssjukhuset gjorde det möjligt genom livmodertransplantation. Inte ett privatsjukhus i Stockholm. I övriga fertilitetsfrågor är de säkert toppen. 

Liknande inlägg

Sedan ska också jag vara glad

September 2012

Jag är inte bra på att vara sjuk. (Finns det någon som är det? Hur gör man?). Jag sluter mig. Virar ett osynligt täcke runt mig och biter ihop tills jag är kapabel nog att ta in omvärlden igen. Att vara sängliggande på ett sjukhus och i händerna på vårdpersonal gör något med mig. Känner mig liten och förminskad. Det hela påminner alltför mycket om sist. Då när jag hade cancer och de tog bort min livmoder. Jag var den enda 25-åringen bland ett gäng äldre damer som satt i dagrummet och läste skvallertidningar till synes oberörda. Själv tyckte jag att mitt liv var över. Har aldrig förr känt mig så ensam och förtvivlad.

Den här gången är det annorlunda. Operationen är frivillig och inte traumatisk på det viset. Bokstavligen kan den komma att ge mig ett annat liv. Ändå är det jobbigt. Jag känner inte igen mig själv. Blicken är suddig och hjärnan är trög och simmig. Får anstränga mig för att kunna formulera ord till folk omkring mig. Kroppen är stressad. Speedad. Pulsen stiger till det dubbla så fort jag rör mig. Jag har aldrig provat droger men jag föreställer mig att det är så här det är när man är påverkad. Jag känner mig jagad. Skulle vilja snöra på mig ett par löparskor och springa så fort jag kan. Och då är jag en av världens lataste människor. Det jobbiga skakandet vill inte ge med sig, värst är det i benen. För att försöka komma till ro tvingar jag mig till sängen och handgripligen trycker ner benen plant mot lakanen. Restless legs har fått en helt ny innebörd.

Läkarna letar förklaringar till mitt och S´s tillstånd. En del symtom är typiska biverkningar av läkemedlen och kommer att ge med sig. Andra, såsom skakandet, är förbryllande. De rådfrågar och ringer runt till läkemedelstillverkare. Den förklaring de till slut enas om är att vi har fått en dålig sats av den medicin som ges i hög dos precis vid operationstillfället för att slå ut immunförsvaret. Mats Brännström, huvudmannen för projektet, är orolig. En hel värld har fått upp ögonen för hans livsverk och pressen är enorm. Och vi ligger medtagna och deprimerade på sjukhuset. Han drömmer mardrömmar om en svart klump till organ som rinner ur oss och säger till mig ”Du måste försöka rycka upp dig”. Han ringer till min sambo och ber honom ta med tidningar och annat som ska distrahera mig. Och så skickar han upp teamets psykolog.

Vi har pratat om det här dock. Vad som händer med psyke och kropp när man går från ett friskt tillstånd till ett sjukt. De andra patienterna som ligger på avdelningen har i regel varit njur-eller leversjuka under en längre tid och brukar efter transplantationen tillfriskna redan efter något dygn. Ofta är det donatorn som mår sämre än patienten. Nu är det tvärtom. Mamma ligger på kvinnokliniken men traskar relativt obekymrat tvärs över sjukhusområdet för att hälsa på mig ett par dagar efter operationen. Någon dag till efter det skrivs hon ut. Jag fortsätter att kräkas och skaka.

Mot smärtan från operationssåret får jag alvedon. Mot skakningarna ger de mig morfin-sprutor. Först intravenöst. Sedan direkt in i benen. När det inte fungerar tar jag till det som lindrar någorlunda. Att hålla mig i rörelse. Jag går maniskt runt i cirklar, först inne på rummet och sedan i korridoren. Varv efter varv går jag i mina Foppa-tofflor, även på nätterna. Sömntabletter har ingen effekt. Så småningom tillåts vi att röra oss utanför avdelningen och ner till entrén. På sjukhusområdet råder det byggarbetsplats. Byggdamm och infektionskänslighet är ingen bra kombination för oss och vi behöver ha skydd för munnen och en bylsig sjukhusrock över våra kläder. S kommer tillbaka från en tur till pressbyrån, gråtandes. Hon känner sig som en utomjording som alla stirrar på. Jag orkar inte bry mig. Stålsatt på gränsen till uppgiven behåller jag mitt påklistrade leende och försöker göra vad som förväntas av mig. Ingen sköterska gillar en grinig patient. Känns på något vis skämmigt att vara deppig och dålig efter en operation som den här. Jag sväljer mina mediciner, dricker mycket från plåtkannan och skriver upp hur mycket jag kissar och äter. Försöker få i mig så mycket mat som möjligt, fastän bara lukten av mat gör mig illamående. Undviker uppehållsrummet av den anledningen. Vill heller inte riskera att behöva prata med några av de andra patienterna. Känns utlämnande och knepigt att ge mig in i en diskussion om att jag har transplanterat livmodern. Låter dem tro att jag även jag är njur- eller levertransplanterad.

Med livmodern är det bara bra

Med livmodern själv är det däremot bara bra. Det är skönt. Varje dag kommer doktor Liza in och mäter flödena i livmoderartärerna. Det är de som förser livmodern med kraft och de som hela operationen kretsar kring. På ultraljudsbilderna ser man hur min vagina återigen är sammankopplad med något större. Ett rum för ett barn. Inuti livmodern syns endometriet, hinnan vars tjocklek ska bli avgörande för om ett embryo ska fastna. På avdelningen där vi ligger har det ställts iordning ett särskilt undersökningsrum för oss. På skakiga ben kryper vi upp i gynstolen för att göra de första biopsierna på livmodertappen. De som visar hur livmodern verkligen mår. Det ser bra ut. Mats Brännström är lättad. Jag längtar hem. Jag behöver få komma ur mitt skal och slicka mina sår ifred. Känna mig som mig själv igen. Då först kan jag också glädjas över operationen.

På den tolfte dagen skrivs jag äntligen ut. Jag åker hem. Jag pustar ut. Fem dagar senare är jag tillbaka på sjukhuset. Jag har feber och en diffus värk i buken. Kroppen visar alla tecken på en avstötning. 

Bild på ett öga med glasögon.

Liknande inlägg

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta