September 2012
Jag är inte bra på att vara sjuk. (Finns det någon som är det? Hur gör man?). Jag sluter mig. Virar ett osynligt täcke runt mig och biter ihop tills jag är kapabel nog att ta in omvärlden igen. Att vara sängliggande på ett sjukhus och i händerna på vårdpersonal gör något med mig. Känner mig liten och förminskad. Det hela påminner alltför mycket om sist. Då när jag hade cancer och de tog bort min livmoder. Jag var den enda 25-åringen bland ett gäng äldre damer som satt i dagrummet och läste skvallertidningar till synes oberörda. Själv tyckte jag att mitt liv var över. Har aldrig förr känt mig så ensam och förtvivlad.
Den här gången är det annorlunda. Operationen är frivillig och inte traumatisk på det viset. Bokstavligen kan den komma att ge mig ett annat liv. Ändå är det jobbigt. Jag känner inte igen mig själv. Blicken är suddig och hjärnan är trög och simmig. Får anstränga mig för att kunna formulera ord till folk omkring mig. Kroppen är stressad. Speedad. Pulsen stiger till det dubbla så fort jag rör mig. Jag har aldrig provat droger men jag föreställer mig att det är så här det är när man är påverkad. Jag känner mig jagad. Skulle vilja snöra på mig ett par löparskor och springa så fort jag kan. Och då är jag en av världens lataste människor. Det jobbiga skakandet vill inte ge med sig, värst är det i benen. För att försöka komma till ro tvingar jag mig till sängen och handgripligen trycker ner benen plant mot lakanen. Restless legs har fått en helt ny innebörd.
Läkarna letar förklaringar till mitt och S´s tillstånd. En del symtom är typiska biverkningar av läkemedlen och kommer att ge med sig. Andra, såsom skakandet, är förbryllande. De rådfrågar och ringer runt till läkemedelstillverkare. Den förklaring de till slut enas om är att vi har fått en dålig sats av den medicin som ges i hög dos precis vid operationstillfället för att slå ut immunförsvaret. Mats Brännström, huvudmannen för projektet, är orolig. En hel värld har fått upp ögonen för hans livsverk och pressen är enorm. Och vi ligger medtagna och deprimerade på sjukhuset. Han drömmer mardrömmar om en svart klump till organ som rinner ur oss och säger till mig ”Du måste försöka rycka upp dig”. Han ringer till min sambo och ber honom ta med tidningar och annat som ska distrahera mig. Och så skickar han upp teamets psykolog.
Vi har pratat om det här dock. Vad som händer med psyke och kropp när man går från ett friskt tillstånd till ett sjukt. De andra patienterna som ligger på avdelningen har i regel varit njur-eller leversjuka under en längre tid och brukar efter transplantationen tillfriskna redan efter något dygn. Ofta är det donatorn som mår sämre än patienten. Nu är det tvärtom. Mamma ligger på kvinnokliniken men traskar relativt obekymrat tvärs över sjukhusområdet för att hälsa på mig ett par dagar efter operationen. Någon dag till efter det skrivs hon ut. Jag fortsätter att kräkas och skaka.
Mot smärtan från operationssåret får jag alvedon. Mot skakningarna ger de mig morfin-sprutor. Först intravenöst. Sedan direkt in i benen. När det inte fungerar tar jag till det som lindrar någorlunda. Att hålla mig i rörelse. Jag går maniskt runt i cirklar, först inne på rummet och sedan i korridoren. Varv efter varv går jag i mina Foppa-tofflor, även på nätterna. Sömntabletter har ingen effekt. Så småningom tillåts vi att röra oss utanför avdelningen och ner till entrén. På sjukhusområdet råder det byggarbetsplats. Byggdamm och infektionskänslighet är ingen bra kombination för oss och vi behöver ha skydd för munnen och en bylsig sjukhusrock över våra kläder. S kommer tillbaka från en tur till pressbyrån, gråtandes. Hon känner sig som en utomjording som alla stirrar på. Jag orkar inte bry mig. Stålsatt på gränsen till uppgiven behåller jag mitt påklistrade leende och försöker göra vad som förväntas av mig. Ingen sköterska gillar en grinig patient. Känns på något vis skämmigt att vara deppig och dålig efter en operation som den här. Jag sväljer mina mediciner, dricker mycket från plåtkannan och skriver upp hur mycket jag kissar och äter. Försöker få i mig så mycket mat som möjligt, fastän bara lukten av mat gör mig illamående. Undviker uppehållsrummet av den anledningen. Vill heller inte riskera att behöva prata med några av de andra patienterna. Känns utlämnande och knepigt att ge mig in i en diskussion om att jag har transplanterat livmodern. Låter dem tro att jag även jag är njur- eller levertransplanterad.
Med livmodern är det bara bra
Med livmodern själv är det däremot bara bra. Det är skönt. Varje dag kommer doktor Liza in och mäter flödena i livmoderartärerna. Det är de som förser livmodern med kraft och de som hela operationen kretsar kring. På ultraljudsbilderna ser man hur min vagina återigen är sammankopplad med något större. Ett rum för ett barn. Inuti livmodern syns endometriet, hinnan vars tjocklek ska bli avgörande för om ett embryo ska fastna. På avdelningen där vi ligger har det ställts iordning ett särskilt undersökningsrum för oss. På skakiga ben kryper vi upp i gynstolen för att göra de första biopsierna på livmodertappen. De som visar hur livmodern verkligen mår. Det ser bra ut. Mats Brännström är lättad. Jag längtar hem. Jag behöver få komma ur mitt skal och slicka mina sår ifred. Känna mig som mig själv igen. Då först kan jag också glädjas över operationen.
På den tolfte dagen skrivs jag äntligen ut. Jag åker hem. Jag pustar ut. Fem dagar senare är jag tillbaka på sjukhuset. Jag har feber och en diffus värk i buken. Kroppen visar alla tecken på en avstötning.
Liknande inlägg
