Den här förväntade tacksamheten

Den här förväntade tacksamheten

Jag skrev att jag är tacksam. Vilket är sant. Jag har mycket att vara tacksam för. Överlevnaden av cancern. Transplantationen. Min familj. Men jag går inte runt och känner mig särskilt unik eller speciell. Det är liksom inte jag. Jag hör inte till de snyggaste eller smartaste på denna jord, men det är helt ok. Jag är nöjd om jag får vara en medelsvensson. Bara vanlig. 

Det finns en slags förväntan (medveten eller omedveten, vad vet jag) på någon som blir frisk från en dödlig sjukdom (eller något annat traumatiskt) att man ska vara så tacksam över att vara vid liv. Att man ska leva varje dag som att det är den sista och inte ta någonting för givet. Under en relativt kort period av mitt liv försökte jag leva upp till det. Grep tag i mina drömmar och försökte se till att mitt liv var så händelserikt och betydelsefullt som möjligt. Försökte njuta av varje minutiösa stund. Till slut landade jag i att det bara gjorde mig mer stressad. Så jag slutade att pressa mig själv. Slutade att göra vad andra tyckte att jag borde göra. Jag kom fram till att jag mår som bäst när jag inte har några krav eller förväntningar på mig. Livskvalitet för mig är att kunna göra ingenting. Oavsett cancer. 

Att gå från att vara infertil till att få ett hett efterlängtat barn innehar samma föreställning om tacksamhet. Jag har hört så många ofrivilligt barnlösa kvinnor säga ”om jag fick ett barn skulle jag aldrig klaga eller gnälla över att det är jobbigt”. Jag var likadan. Tills jag fick barn. Jag kan inte svara för hur mammor i liknande sits lever sina liv, men jag själv kan inte leva upp till den bilden att man som (före detta) ofrivilligt barnlös måste vara tacksam jämt. Jag blir arg på mina barn. Jag är emellanåt trött, ledsen eller något annat som gör att allt känns övermäktigt. Då gnäller jag. Det innebär inte att jag inte är tacksam för vad jag har. 

Hela processen från start till där vi är nu, har vi tagit oss igenom genom att ta ett steg i taget. Försökt hålla oss på jorden och gjort vad som känns vettigt för oss. Jag tänker inte börja med annat nu. Den här bloggen är inte en enda lång lovsång och inte heller en av de mamma-bloggar där allting porträtteras så idylliskt. Jag skriver som det är, inte vad det borde vara. Bortsett från att vi gjort en livmodertransplantation så är vårt liv väldigt…vanligt. Precis som vi vill ha det. 

Lämna ett svar