De sätt som vi kopplas samman

De sätt som vi kopplas samman

En gråmulen novembermorgon när jag lämnat barnen på förskolan stöter jag ihop med en av pedagogerna. Hon har varit sjukskriven en längre tid och personalen har varit ganska förtegen om varför hon är borta. Någonstans har jag ändå anat. 

Jag ser det i ögonen när hon kommer ut från personalingången. På något vis vet jag bara. Hon börjar att berätta. Om blödningen från ingenstans och läkarna som trodde att det kunde vara cancer. Om skräcken. Om ångesten. Rädslan över att kanske behöva lämna sina barn. Hon opererades och läkarna kunde tacksamt konstatera att det var falskt alarm. Det var ingen cancer. 

Nu står hon livmoderlös. Förbryllad. Men otroligt tacksam över att vara vid liv. Att inte ha cancer. Skakad av upplevelsen kan hon fortsätta att vara mamma. Jag lyssnar. Känner så väl igen mig i det hon berättar. Skrämselhickan. Att inte längre ta något för givet. Det fruktansvärda i att inte ha kontroll över sitt liv och sin kropp. Mycket av det jag upplevt har jag lagt bakom mig, mycket såklart tack vare barnen. Men också för att jag inte ville bli någon som identifierar sig med cancer. Mycket kommer förvånansvärt dock tillbaka, när man får anledning att bli påmind om det. 

Det känns bra att berätta

Hon är bara några år äldre än vad jag är. Hon hade kunnat vara min syster, min vän. I det ögonblicket när vi står där vid grinden till förskolan känns det som att jag står henne jättenära. Det är så mycket jag vill säga till henne. Att jag vet hur det är att från en handvändning vara ”dödligt sjuk” till att i nästa stund vara frisk igen. Vad det gör med en. Att jag vet hur det känns när något stort inom en har förändrats men att alla andra fortsätter att leva sitt liv som vanligt. Hur frustrerande det ibland är. Och att jag förstår behovet av att prata, prata, prata. Låta världen veta vad man varit med om. 

Så jag berättar. Min historia. Att jag också fått min livmoder borttagen. Hon blir brydd. Hur går det ihop? ”Jag såg ju när du var gravid”. Så jag berättar det också. Att jag fick min mammas livmoder. Hon får tårar i ögonen. Uppenbart påverkar jag henne. Försöker dock förmedla att jag berättar inte för att förta hennes historia. Utan för att hon ska veta att jag förstår henne. 

För i själva verket påverkar hon mig. Trots att våra berättelser är relativt lika så finns det en stor skillnad. Hon är mamma när allt det hemska händer. Jag har snuddat vid tanken ett par gånger. Nu blir det svårare att värja sig mot den. Tänk om det hade varit tvärtom? Att barnen kom först och cancern efteråt. Tänk om det inte hade gått att ta bort den? Jag känner den på ett helt annat sätt nu. Skräcken. Kraften i den är skoningslös. 

Hon berättar. Jag berättar. Det känns bra. 

Lämna ett svar

Stäng meny